Trodde aldrig att en eftermiddag i Saint-Malo skulle börja med att jag satt med byxorna vid knäna och paniken i bröstet. Genom toalettdörren hör jag plötsligt en smäll och ett kvinnoskrik. Min första tanke var att det kunde vara Caroline jag hört, men rösten var inte hennes – puh – men vänta, det kunde ju vara Annie…

Jag försöker skynda på mitt ärende och sekunden efter har jag fått upp byxorna till hälften, ännu oknäppta, och rusar ut, runt hörnet och möter vid foten av trappan – Annie. Jag inser direkt att hon måste ha störtat handlöst nerför trappan och genom hennes jeans strax under knät ser jag blod sippra igenom. Hon är vid medvetande och har kommit upp i sittande ställning, men hon har ont, jäkligt ont.

Med snabba steg tar jag trappan upp och ropar till Caroline och Jean Mi att komma, att det brådskar för Annie är skadad. Snart har vi samlat oss runt Annie och jag inser att detta kommer att kräva akutsjukvård, kanske att något är brutet. Annie är lugn nu men sannolikt lite chockad.

Annie berättar att högt upp i trappan, precis där den börjar svänga och trappstegen kortas av, tappade hon fotfästet och gjorde kullerbyttor hela vägen ner. Trappan saknar halkskydd och markering längs framkanten, som annars brukar finnas på trappor i publika lokaler.

När Annie drar upp byxbenet och jag får syn på skadan ser jag hur såret öppnar sig mer och blodet börjar rinna ymnigt. Skadan är så djup att jag ser ända in till skelettet/benet, jag ryser till av obehag. Vi packar fort ihop, Jean Mi hämtar bilen och jag och Caroline får med Annie upp till gatuplanet. Sen åker vi till sjukhuset.

Så fort livet kan vända – från solsken och skratt till tårar och blod – på nolltid.

Framme vid sjukhuset sitter Caroline och jag kvar i bilen. Tiden går, timmarna tickar. Vid något läge letar jag upp en toalett bland sjukhusets korridorer – ett franskt sjukhus ser inte riktigt ut som våra svenska. Jag löser sedan av Caroline, vi vill inte försvinna från bilen båda samtidigt. Caroline hittar en godismaskin och köper ohejdat mycket onyttigheter, dels för att våra magar börjar knorra men mest för att få lite sysselsättning medan vi sitter i baksätet med oro för Annie. Vi har det rätt mysigt där ändå, i mörkret eftersom solen gått ner, med musik på mobilen. Vi mumsar godis, pratar och skrollar lite planlöst på mobilerna.

Till slut kommer Jean Mi och Annie är med – röntgad, sydd och omplåstrad. Inget brutet, bara ett djupt sår och en rejäl blodutgjutelse. Men Annie hade änglavakt med tanke på att hon fallit handlöst utför trappan. Vi åker hem och på bästa franska manér finns såklart en quiche hemma i kylen som vi värmer på och så ett gott vin. Klockan börjar närma sig midnatt. Men Annie är vid gott humör, vi känner oss alla lättade. Vi avrundar den långa och högst oväntade dagen, tacksamma över livet och med nya planer för morgondagen. Att flänga runt på äventyr var ju inte längre aktuellt för Annie – hon hade redan haft sitt och behövde vila.

Dagen efter börjar vi lugnt med sovmorgon. Något jag inte berättat om är det franska sättet att dricka te och kaffe – ur stora skålar. Jag som gärna börjar morgonen med mycket te tycker idén är genial. Till lunch kommer Annies mamma på besök, en alert kvinna som närmar sig nittiotre år – som ännu kör bil (hon ser sanslöst mycket yngre ut än sin kronologiska ålder och rör sig inte som en gammal person – jag funderar febrilt på vad hemligheten är…kan det vara camembert, vin eller konfiterad anka).

Efter lunchen besöker jag och Caroline grannens gård och tittar på deras djur. Vi får låna stövlar så vi kan gå runt obehindrat även där djuren klampat runt och gjort marken lerig. Vi hälsar på kalkoner, höns, kaniner, grisen, åsnan, tjuren, fåret och lammen, hästen och alpackorna. Därefter blir det en promenad i det vackra vårvädret. Kvällen avslutas med middag hos vänner och jag känner mig överväldigad av allt vi bjuds på. Inte minst är jag imponerad av Annie som, trots att hon nyss farit utför en lång trappa i Saint-Malo och fortfarande har ont, skrattar och umgås som om det vore vilken vanlig dag som helst i hennes liv.

Min franska hann definitivt få en boost under vår vistelse, men jag borde jobba mer med den. För nu faller den nog lite i glömska igen, eftersom vi dagen efter hoppade på ett flyg. Från Nantes – via Frankfurt, till Stockholm. Men om det äventyret får ni läsa nästa gång…

// Coddi.

Innan olyckan skedde hann vi med att se lite av Saint Malo…

Vi besöker grannen som har en massa roliga djur… och jag blev nog lite kär ändå under min resa till Frankrike…

En promenad i det vårvackra trakterna kring byn Saffré…

Tack Paris, Tack Annie och Jean Mi… tack Frankrike…nu väntar del 3 av vårt äventyr…