Nu är jag klar med Arktis för i år. Freya ligger åter vid sin hemmakaj i Göteborg, och precis som förra säsongen har även denna gett mig några av livets absolut häftigaste ögonblick…

Det går inte att rangordna allt som jag varit med om. Men en del sticker förstås ut extra. Att få se narval – det där mytiska valdjuret med den långa spiralformade beten som liknar ett enhörningshorn – i världens största naturreservat på nordöstra Grönland är en sådan sak. Eller de två längre perioderna vi låg vid packisen, först norr om Svalbard och sedan längre västerut på den grönländska sidan. Att få se isbjörnar på nära håll men kanske än mer att få uppleva känslan av att Freya plötsligt var världens mittpunkt. Överallt jag tittade; is så långt ögat nådde, ända till horisonten. Inga nyheter, inga städer, inga krig. Bara vi ombord – gäster, guider och besättning. Min flytande familj.

Något särskilt händer med människor när omvärlden försvinner så totalt. Speciellt de veckorna vi bara hade två gäster, två filmare som hyrt hela fartyget med tre guider. Man lär känna varandra på ett helt annat sätt. Jag får vänner för livet på det här jobbet.

Ett minne som etsat sig fast: Tidigt en morgon kommer en kollega inrusande i byssan när jag står och fixar frukost. Han får knappt fram orden: ”Isbjörn… tio meter!” Jag kastar ett öga ut genom ventilen och där är den, isbjörnen, precis utanför relingen. Vi har legat stilla under natten intill packisen och missat när isbjörnen av nyfikenhet närmat sig. Jag blir först ute, springer ut på motsatta sidan på däck för att inte skrämma den, kryper sista biten och lägger mig platt för att kika och fota genom spygattet. Snart har kollegan väckt alla andra. Jag backar då snällt och lämnar över min plats. Ögonblicket är oförglömligt.

Att få åka fyrhjuling i Ittoqqortoormiit tillsammans med vår grönländska guide och höra honom berätta om livet i en av världens mest avlägsna byar var också stort. Men jag vet faktiskt inte var jag ska sätta streck. Redan tidigt på säsongen, när vi korsade ett stökigt Barents hav och kom fram till Svalbard med hela Freya täckt av is som vi fick knacka bort i timmar, var en sån annorlunda upplevelse. Varje dag har gett något som rört mig på djupet: solnedgångarna, de stilla morgnarna, djuren och människorna. Och kärleken till själva Freya, mitt flytande hem där jag vistats mer än någon annanstans under 2025; sammantaget har jag varit ombord på Freya i sex månader det här året.

Nu är det snart dags att kliva iland ett tag, att andas in en annan sorts luft och låta kroppen vila. Men det blir inte långvarigt – snart lyfter jag igen mot nya horisonter. Och även om jag ibland skriver om saknaden efter ett riktigt känslomässigt ”hem” så är det lika sant att jag reser i en positiv anda, fylld av nyfikenhet och glädje. Jag älskar att komma till nya platser och jag blir alldeles levande av att få möta människorna som finns där. Många känner jag redan sedan tidigare, och varje resa lägger nya lager till de vänskaper som redan finns, samtidigt som helt färska relationer föds…

// Coddi.

Äntligen ligger vi till kaj här i Göteborg – arbetsdagarna fortsätter ett litet tag till innan jag tar tåget hem till Halmstad...