Jag står på Göteborgs Central denna lördag och inser plötsligt att bussarna till Lysekil är så uselt synkade att jag har nästan två timmar att slå ihjäl. Magen är nyligen fylld av termoskaffe och färdkost, så att slå mig ner på något café känns fel. Planlöst börjar jag strosa runt på stationen, sveper förbi bokhandeln och glider in bara för att se vad som finns. Där, mitt på ett bord, ligger den. Bea Uusmas senaste bok om Andrées expedition; ballongfärden i slutet av artonhundratalet som slutade i katastrof. Jag lyfter upp ett exemplar och går rakt till kassan utan att läsa på den, utan att kolla priset. Den här boken ska jag ha…

Några timmar senare sitter jag hemma hos vännerna, varvsnissarna som jag brukade kalla dem. Idag har de sålt sitt varv, de behöver ett nytt namn. Livsnjutarna kanske. Vi äter sushi och västkusträkor, allt nedsköljt med gott vin. Mätta slår vi oss ner framför brasan i vardagsrummet. Hemmamys, godisskål och whisky. Mitt behov av att få landa i deras hus ute i skogen är stort efter jobb i Arktis och äventyr i Österrike. Sprakandet från brasan får min puls att gå ner. Boken har jag inte rört än.

Nästa dag, medan regnet hänger i luften, ägnar jag och Christina (den ena halvan av livsnjutarna) hela förmiddagen åt att skratta, prata ikapp och låta minnena bubbla upp som kaffet i kannan. För mig är varje återkomst till Lysekil som att öppna en gammal loggbok. Här bodde svärfar. Här gjorde vi Wilma sjöklar inför långseglingen bortom svenskt territorialvatten. Här knöt vi vänskapsband. Nu är livet annorlunda. Wilma är såld, svärfar som byggde henne gick bort för sex år sedan, Tjoppe för drygt två. Men vännerna finns kvar, det var på deras varv vi låg. Och nu är det i deras vardagsrum jag landar. Regnet lättar till slut och vi tar på oss jackorna och åker till havet.

Vesta ligger tryggt förtöjd vid Bastuviksholmarna. Här låg vårt fartyg M/S Sunshine för tio år sedan, och innan dess i Halmstad. En ek-trålare som först sjönk för oss tills vi sex år senare (efter mycket svett och skratt) byggt om henne till en funktionell och fin restaurangbåt. Det blev starten på min blogg, i januari fyller Projekt Sunshine arton år. I närmare två decennier har jag skrivit om mina solskensprojekt – från slipdammet ombord på den gamla fisketrålaren, via segling i varmare vatten, till Arktis. Jag kliver ombord. Regnet smattrar mot rufftaket medan skeppslyktan lyser upp våra ansikten i varmt gult. Christina och jag tar en whisky till, för säkerhetens skull. Jag kryper ner i maskinrummet, spanar på Mikaels lösningar, imponeras. En båt som Vesta. Inte nu. Men kanske en dag.

Resterande tid innan hemfärden spenderar vi åter i huset. Jag tar fram boken, börjar läsa och inser att den kommer sluka mig. Vi gör repris på kvällen innan: vi sitter framför brasan, pratar, ser på tv och gör slut på de sista godisbitarna. I drygt två år har nattsömnen gäckat mig, sedan dagen Tjoppe fick diagnosen. En lösryckt sömn som jag intar i små block med ett par timmar i taget. Jag brukar inte tala högt om det. Jag tar ingen medicin, tänker att det någon gång måste normaliseras igen. Rutiner sägs hjälpa. Men eftersom jag inte har några, på resande fot som jag oftast är, så låter jag det bero. Jag knåpar nog ihop min sömn hyggligt ändå, trots allt. Faktum är att jag nog inte varit i bättre form de senaste tjugo åren, idag känner jag mig stark och glad. Sista natten hos vännerna sover jag dock riktigt gott, vaknar förvisso en gång men somnar om. Och sover tungt och länge.

När jag fyllt mig tillräckligt med energi hos Livsnjutarna tar jag buss och tåg hem till Halmstad. Jag har knappt hunnit sjunka ner i sätet förrän boken ligger i knät. Sidorna vänder sig nästan av sig själva medan västkusten glider förbi utanför fönstret; Andrée och hans vänners öde tar åter tag i mig. Trettiotre år efter deras försvinnande hittas deras kvarlevor. På Vitön. Ytterst få har varit där. Men jag har.

När tåget några timmar senare rullar in på stationen i Halmstad känner jag mig åter redo för nya äventyr. Kanske inte så högflygande som Andrées, men dock så pass för att vara en tjej som har saltvatten i ådrorna och nya upptåg i kikaren…

// Coddi.

Jag bjuds på god mat och vila i skogarna utanför Lysekil…

Jag menar såklart inte att skada den bohusländska isbjörnen med hanteln… men bilden ska väl symbolisera att jag idag är starkare än på mycket länge… En vän fixade den svartvita bilden på mig med isberg i bakgrunden och Christina stickade ett par sockor till Fofo! TACK!

Vesta är en fantastisk fin båt, robust, precis som jag vill ha dem. Vännerna jag har i Lysekil är viktiga, inte bara Mikael och Christina utan ni alla som så fint tog hand om mig efter Tjoppe dött… (ni vet vilka ni är, jag är för evigt tacksam!)

Åter hemma i Halmstad, med Vitön på bordet. Andra bilden: jag på M/S Freya med Vitön i bakgrunden. Jag fick inte kliva iland, det är numera förbjudet…

Vill du läsa mer om Andrées öde på Vitön? Här är en länk (engelska):
Andrée’s Arctic Balloon Expedition →”

Vill du dyka ner i Beas värld? Börja med Expeditionen – hennes första bok. Än idag är Andrées öde delvis en gåta, och Bea har lagt nästan hela sitt vuxna liv på att jaga svaren. Läs. Du kommer inte ångra dig. Jag lovar!

Sunshine to you!