Min tid i Österrike håller på att rinna ut. Därför ville Miss B hinna visa mig Stubaital, där hon bor – en dal som slutar tvärt i sydväst, i den blinda änden med en glaciär så man snällt får vända om…

På väg mot glaciären stannade vi vid Grawa vattenfall, ett imponerande fall här i Tyrolen. Vi studerade vattnet som forsade ur bergväggen och läste informationsskylten – men insåg att en vandring i skuggan där bergväggen blockerar solen inte skulle bli lika skön som en promenad i solsken.

Så vi for vidare. Men innan vi fick ut bilen på vägen igen slirade däcken betänkligt på det isiga underlaget där vi parkerat. Det blev ett litet delikat problem att lösa – under fnitter hämtade vi grus från diket och strödde framför hjulen för att få grepp.

När vi kom fram till änden på dalen, vid Mutterbergalm där vägen snällt svängde in i en u-formad parkering, fick jag en sån konstig känsla. Såklart att vägar tar slut någonstans – alla leder inte vidare, eller ens till Rom. Men här blev det verkligen stopp, en mur av is och berg som blockerade horisonten. Om man inte ville ta den stora linbanan upp till glaciären, vill säga – den som startar nere vid vägen och åker rakt upp till snön på över 3 000 meter. Vi valde att vända om…

På vägen tillbaka, med alptoppar som tornade upp på varsin sida om den enda huvudvägen genom dalen, spanade vi efter ett soligt ställe att stanna på – nu ville vi promenera! Vi svängde in på en parkering, slängde på oss ryggsäckarna och började traska. Efter en stund dök ett litet café upp, och där fick jag plötsligt ett rejält ragg: en trevlig bonde la armarna om mig och det kändes rakt in i märgen hemvant. Ni som känt mig sen fornstora dar vet ju att jag en gång i tiden bott på bondgård. Med en riktig bonde.

Men eftersom bonden var huggen i trä och lite för stel för min smak, lämnade jag skulpturen kvar. Upptäcktsfärden fortsatte istället förbi änder, gläntor och porlande vattendrag. Våra magar knorrade till slut så vi stannade för att få oss en bit mat. Miss B valde en värmande soppa, men då jag kände att det var min plikt att smaka och uppleva Österrike som land, beställde jag kaiserschmarrn – en fluffig pannkaka som serveras rykande het direkt i stekpannan, skuren i bitar. Pudrad med socker och med sylt till blev det en söt explosion i alpinsk lyx som fick mig att känna mig som en riktig bergsbo.

Efteråt var jag så mätt att jag knappt orkade gå. Men vi trotsade mättnaden och vinden – det hade börjat blåsa upp – för ännu en promenad. En fin promenad som jag kommer bära med mig länge, där vi hann röra vid de lite svårare frågorna om livet.

När vi till slut rullade hemåt var det sen eftermiddag och hemma hos henne drack vi te och lyssnade på vinden som susade och knakade runt huset. Det blev en perfekt avslutning på en dag som varit full av rörelse, skratt och djup.

Vi ger oss ut på ännu ett äventyr, fastnar med bilen och spanar in ett vattenfall…

Västra delen av Österrike bjuder på smaragdgröna dalar, vassa toppar och kristallklara bäckar…

Aktiviteterna är många att välja mellan…

Nu har jag även ätit kaiserschmarrn…

// Coddi

Jag vill passa på att tacka för alla fina kommentarer – flera av er har hört av sig direkt med frågor om resmålet. Så kul att få inspirera! För er som undrar var jag exakt har spenderat dagarna: Mieders i Stubaital, ca 15 km från Innsbruck i Tyrolen – en liten, genuin alpby mitt i dalen med skidbackar upp mot Serles. Perfekt för den som vill slippa intensiv turism, men ändå ha tillgång till allt det fantastiska Österrike har att erbjuda. Här är det lugnt, nära och äkta – inga stora avstånd, bara berg och ro. Nu bor jag ju hos min vän Miss B (ett privilegium att hänga i hennes soffa!), men om någon vill resa hit finns en gästlägenhet i hennes hus. Hör gärna av er till mig så förmedlar jag kontakten – eller kolla direkt på hennes hemsida:
www.gluecksplatzl.at/english-1 (Inget betalt samarbete – bara en vänlig möjlighet bland många.)