Nä, alla vägar bär verkligen inte till Rom. Denna gång ledde stigarna till Halmstad. Och jag har ännu inte lyckats smälta det osannolika sammanträffandet som uppstod i skogen häromdagen. Det är på snudd att jag börjar tro på ödet…

Det började med att jag stod i köket hemma och kände att det kröp lite i kroppen eftersom jag suttit med kontorsarbete hela förmiddagen. Jag tittade ut genom fönstret för att se om gatan var torr nog för en tur med longboarden. Det såg inte lovande ut så istället preppade jag termosen och tryckte ner den i ryggsäcken. Därefter styrde jag stegen till det lilla naturområdet intill.

Vid en glänta passerar jag ett utebord där en tjej sitter och blickar ut över havet. Jag ser bara ryggtavlan på henne där hon studerar några vindsurfare som trotsar den grå oktoberdagen. Framför henne står hennes båda hundar. Bilden jag får för mitt inre ser så perfekt ut för ett foto, så jag frågar om jag får ta en bild.

Snabbt svarar hon på engelska, så jag upprepar frågan så hon förstår. Jag knäpper några bilder och vi börjar prata, för jag vill gärna skicka henne dem. När hon berättar att hon ursprungligen kommer från Brasilien vill jag veta hur det kommer sig att hon hittat till en bänk utmed den halländska kusten i Sverige. Och hennes svar får mig att häpna…

Som säkert många av er vet har jag några platser utanför Sverige som borrat sig extra djupt i mitt hjärta. Ett av dem är den lilla platsen Amora som ligger belägen på den andra sidan av floden Tejo i Lissabon. Min sammanlagda tid där kan jag räkna ihop till drygt ett år – åren mellan 2017 och 2024. Min tid i Portugal rent generellt har varit betydligt längre än så.

Så det är ju klart att jag hoppar till när hon berättar att hon bott i Amora av alla platser på jorden. Men så tillägger hon att hon innan hon flyttade till Halmstad så bodde hon norr om polcirkeln, i det geografiska Arktis inte allt för långt i från Tromsö. Där Freya seglar i perioder, där jag nyss var.

När jag därefter frågar var i Halmstad hon bor nämner hon en adress jag mycket väl känner till – samma som min son. De är grannar. Vid det här laget står vi båda och skrattar åt alla märkliga tillfälligheter.

På kvällen kommer meddelandet från Gabriela. Hon undrar om jag hinner förbi nästkommande dag trots mitt fulla schema. Klart jag vill. Vi ses snabbt i samma trappuppgång där jag så ofta rör mig – samma port som till min son. Hon räcker över en kvist med körsbärsblommor som hon själv gjort av papper, med ett kort. Och bilden jag tog på henne med hundarna dagen innan.

Om Gabriela blivit min nya vän? Ja! Och hela världen log.

Några fler bilder på Gabriela, Cacau and Cafe…

Fler foton från min promenad…

Här kan jag vandra såväl utmed vattnet som i skogen – och när jag får tid rymmer jag dit…

// Coddi.