Barfota bränner däcket mina sulor, och jag trippar snabbt för att nå en bit skugga. Solen gassar het och vi ligger i en ankarvik på Teneriffa. Jag bär min våtdräkt, den jag en gång gav bort till Konstruktören i tron att jag aldrig mer skulle se den, än mindre använda den. Men nu sitter den åter på min kropp och jag är i full gång att göra mig klar för ett dopp. Denna kravlösa tillvaro med lata dagar känns så välbekant från åren med Wilma. Här guppar vi rätt ödsligt, så pass att inte ens internet når oss. Och av alla skeenden en seglare råkar ut för – dåligt väder, jobbig sjö, trångt och trasigt i perioder – så förlåter en dag som denna allt slit…

Likt en domare med händerna i kors på ryggen står jag och stirrar ner på Konstruktören som redan är på badbryggan, och jag frågar: ”Har du allt nu?” ”Min dykarklocka ligger på bordet”, svarar han. Jag erbjuder mig att hämta den, men han säger att han ångrat sig och bestämt sig för att vara utan – han vet ju att vi ankrat på nio meters djup och tiden där nere behöver han inte veta exakt. Konstruktören är en fena på att fridyka. Snart är han nere i det blå, och jag hinner nätt och jämnt notera när hans långa, graciösa fenor går upp i luften innan han försvinner ner i djupet.

Seglingen mellan Madeira och Kanarieöarna kunde knappast ha blivit bättre, vindar och hav var som plockade ur en broschyr om segling. När vi efter ett par dygn till havs närmar oss Teneriffa möts vi av den typiska korsdragseffekten som jag så många gånger förr upplevt i de grekiska meltemivindarna, med vind som rusar mellan öarna så havet piskas upp. Likt jag på den tiden styrde Wilma fick jag förtroendet att ta Nómadas roder. Jag stängde av autopiloten och rattade Konstruktörens båt som dansade fram i vågorna. Det blåste trettiofem knop och jag slogs av liknelsen med när mitt andra barn kom till världen. Jag och barnets far hade tagit bussen till BB och jag hade knappt hunnit innanför dörrarna förrän han kom ut, så bråttom hade han att han likt en blöt säl nästan flög ur mig rakt i barnmorskans armar. På samma sätt sladdade Nómada in från det rusande havet till ankarvikens spegelblanka lugn, som en välkommen famn.

Här fortsätter vi att njuta av lata dagar, för mig är det ett sätt att ladda batterierna inför höstens jobbäventyr. På skoj räknade jag ut mina nätter på köl senaste året, oavsett båt eller plats – det blev 276 av 365. De resterande 89 nätterna? Förutom båtliv har jag hunnit med att besöka Stockholm, Helsingfors, Thessaloniki och Toronto. Så det har inte blivit så många dagar i Halmstad. Kanske är det inte konstigt att min plats på jorden ännu gäckar mig – stillastående kliar fötterna, men på resande fot dansar hjärtat.

// Coddi.

Segling mellan Madeira och Kanarieöarna och åter i min våtdräkt, den jag trodde jag sett för sista gången…

Vi befinner oss i nordöstra hörnet av Teneriffa, i en härlig ankarvik med klart vatten och en imponerande utsikt över de höga bergen som skapar radioskugga…

En dag utforskade vi berget, vi tog oss upp så vi kunde se havet på båda sidor om bergskammen…

Tjingeling!