Jag vaknar med utsikt över bron ”Ponte 25 de Abril” som ligger som ett rött streck över floden Tejo. Jag möts av Jesusstatyn Cristo Rei, som sträcker ut sina armar mot mig i en välkomnande gest. I förgrunden ser jag marinan där jag tidigare låg med segelbåten, där även mäklaren som ombesörjde försäljningen av Wilma har sitt kontor. Jag är tillbaka i Lissabon, om än tillfälligt. Och allt jag tänkt skriva om är som bortblåst. Plötsligt har jag fångats av att vara tillbaka…

Jag är här ensam. Eller, ensam är man inte i en stad som Lissabon. Denna mångkulturella stad där olika nationaliteter och kulturer möts, och vars många restauranger, barer och klubbar speglar stadens mångfald. Efter min sena ankomst till det lilla rum jag hyrt, en del av en lägenhet, tassade jag ner på gatan; hungrig och nyfiken. Det blev mexikanskt. Restaurangen var inte större än min lägenhet i Halmstad: nio pyttesmå bord, gemytligt tätt ställda, så det kändes naturligt att samtala med bordsgrannen.

För säkerhets skull hade jag tagit med mitt anteckningsblock; det känns lite dumt att sitta och stirra ut i tomma intet när jag går på restaurang. Och att glo konstant ner i mobilen känns så oartigt. Men det blev inte så mycket antecknat. Rätt spontant uppstod ett samtal med gästerna jag delade soffa med. Ungdomarna, som kommit till Lissabon för ett bröllop, frågade om jag var här på semester. Semester, hann jag tänka; är jag på semester? Jag lever ju inte traditionellt på en fast plats där jag jobbar större delen av året för att under några förlösande veckor få en välförtjänt och efterlängtad semester. Jag fann mig rätt snabbt och svarade: ”I am more of a traveller.” Jag fyllde i att jag alltid är på resande fot, oavsett om det är jobb eller fritid, och att min anledning till att komma till Lissabon i grunden var en mellanlandning. Men jag valt att stanna ett par nätter för att återse platsen och för att träffa en vän.

Under tiden jag avslutar middagen och sedan tassar tillbaka till mitt rum, funderar jag över min egen resa. Inte bara denna, utan vad resandet i grunden betyder för mig. Jag skulle inte vilja kalla det rastlöshet, inte heller ett idogt sökande efter något jag saknar, utan snarare en vana att alltid vara i rörelse. Kanske bär jag på ett arv från forna nomader, som vandrade över slätter och berg för att möta nya horisonter. Där varje resa, i sitt eget skeende, gör mig mållös, förundrad och nyfiken. För att sedan förvandla mig till en historieberättare. Dessa berättelser fortsätter jag att samla på. I resandets essens finner jag min kärna, redo att bära den vidare till nästa destination.

Resan är inte målet

Utan vägen som leder dig till dig själv

// Coddi.

I Halmstad hinner jag reflektera mer än annars – och par dagar före avresan till Lissabon tog jag en kväll min skateboard till naturreservatet, där jag fortsatte till fots. Jag gick ner till vattnet…

…där jag tog ett dopp. Jag tränar ännu på att göra saker ensam, att hitta tryggheten i att inte ha andra människor i min absoluta närhet…går…sakta framåt…

Någon dag senare sitter jag på tåget igen, ner mot Köpenhamn. Jag har ett flyg att passa men har bestämt träff med mina kära seglarvänner Chris och Niko. Vi lärde känna varandra för åtta år sedan och vi har fortsatt ha kontakt, senast vi sågs var på begravningen. Ett kärt återseende och därefter hoppade jag på flyget…

…för att landa i Lissabon – där jag nästa morgon vaknade upp med utsikt över den berömda bron, Jesus statyn och marinan där jag legat förut. Inte bara med Wilma utan även med Nomada…

Det var nog första gången jag bodde i lägenhet och inte i en segelbåt i Lissabon. Men likväl kändes det lite som att komma hem…

Dagen därpå träffar jag John, också en seglarvän som jag lärde känna för åtta år sedan. Många av mina vänner har jag mött genom seglingen, ett nystan av sammanflätade liv på havet – där vi inte bara känner varandra, jag och dem – utan de är även vänner mig förutan. Vi tillhör alla seglarfamiljen som jag valt att kalla dem.

Jag har nu lämnat Lissabon… för att, ja vad?

Tjingeling!