Nu är jag inne på mina sista dagar i Arktis för denna gång. Det börjar bli dags att packa ihop mina saker och lämna över till min kollega. Här bjuder jag på ett potpurri av bilder från mina sju veckor ombord…

BAKA BAKA LITEN KAKA…

Det har väl inte undgått någon att jag knådat, jäst och gräddat bröd som aldrig förr. Med tjugofem hungriga själar ombord går det åt bröd till såväl frukost som två fikastunder varje dag. Här är något av allt jag skapat som gäster och besättning sedan mumsat i sig…

Extra kul var det att baka med Alice, en flicka i tioårsåldern som vi hade ombord. En av gästerna fyllde år och då bjöd jag in Alice till byssan. Tillsammans skapade vi en isbjörnstårta, något som jag fritt hittat på efter lite klurande på min hytt…

Att senare få så fina tackbrev värmde mitt hjärta extra gott…

MATEN

Nu är det inte jag som lagar maten, men jag har ju förmånen att få vara med vid sidan om och få komma med förslag när kocken frågar – och servera och inte minst ÄTA själv. Här är något av allt det goda som skapats i vår lilla fartygs-kök…

Det riktigt vattnas i munnen när jag tänker tillbaka på allt gott jag ätit. Vi försöker i möjligaste mån ta ansvar för hela kedjan, från djuret på gården till den färdiga rätten på tallriken. Detta gör vi genom att samarbeta med lokala producenter (på västkusten, vi bunkrar i Göteborg). Gröna Gårdar är en av leverantörerna, från dem får vi hängmörat, gräsbetat nötkött. Men bra råvaror räcker inte hela vägen, det behövs även en engagerad och kunnig kock, vilket vi har. Nu lagar kocken (eller kockarna, de är ju två som växlar mot varandra) som regel desserterna, men jag får emellanåt förmånen att bidra. Som på sista bilden där min Pastel-de-Nata-bakelse fick bli en av efterrätterna…

SPEXEN

Ha ha ha… så roligt vi har titt som tätt… Som det där isbjörnshuvudet som jag emellanåt smyger in och lägger i den unge chiefens säng. Men hämnden är ljuv – en dag när jag bad Jesse fotografera mig ute på däck så hade jag ingen aning om att chiefen stod bakom mig och gjorde grimaser. För att inte tala om när jag mönstrade på denna gång och fick veta att jag skulle bli tvungen att dela hytt. Jag var väl inte så värst glad åt beslutet, men blev strax därpå varse att det var Fofo jag skulle dela med. En fin skylt hade de tryckt upp på dörren…

STYRKA

Jag och min sisu-syster Merituuli (jag är minsann åtta procent finne!) är ibland de enda tjejerna i besättningen – och det här jobbet gör oss starka. Skratta inte nu, men jag är faktiskt en dam som börjar närma sig pensionsåldern. En kväll, när jag drog av mig arbetskläderna, möttes jag av min egen spegelbild. Och vad får jag se? Jo, en arm som blivit muskeldefinierad efter allt tungt kånkande av varor mellan lastrummet och byssan. Lite degknådande har säkert också hjälpt till… Fast när Jesse (som själv är stark som en björn) försökte känna efter när jag dagen efter spände armen i byssan, ja då skakade han bara på huvudet och sa ”lilla ärtan”).

IN FRONT OF THE WHITE TEDDY

Aldrig tidigare har vi spenderat så lång tid uppe vid packisen. Vilket var skoj eftersom jag fann en isbjörn som kunde visa tricket att sticka ut tungan…

CRAZY BIRDS IN SIGHT

Stackars fåglar som alltid hamnar i skymundan för alla valrossar, isbjörnar och valar som lockar mer… Men fåglar kan vara minst lika roliga att se på…

RÄDDARE I NÖDEN

Vem räddar den nederländska segelskutan Noordelicht när de inte kan gå för egen maskin? Jo. Freya såklart. I en ödslig vik tog vi dem på släp och i ett snöre fick de hänga efter oss tills vi dagen därpå kom fram till Longyearbyn. Väl framme la vi dem längs med oss och så knuffade vi in dem till kaj. Jag har inte sett till någon bärgarlön, vet inte hur sånt fungerar. Men för egen del kan absolut tänka mig några holländska bakverk. Stroopwafels, poffertjes, oliebollen… de har många att välja på!

SPANA IN

När min pappas fantastiska Birgit (som är över nittio år och full av liv) frågade mig om kaptenen på fartyget är snygg, eller om det finns några andra stiliga karlar ombord, fick jag lov att svara att de inte verkar särskilt intresserade av oss kvinnfolk här på Freya. Deras blickar är fastklistrade vid horisonten, där de står med kikarna i timmar och spanar efter vilda djur – isbjörnar, valar, eller kanske en extra kaxig mås. Men ärligt talat, Birgit, om jag bjuder dem på nybakta kanelbullar kanske de vänder kikarna mot byssan istället! Det måste jag testa någon gång…

ROLLING WILD

Havet är oftast lugnt när vi har gäster ombord, vi anpassar oss. Men det händer att vi kortare sträckor behöver gå ute i havet där det kan vara stökigare sjö. Då gör kaffekoppar piruetter och jag börjar gå bredbent.

TRYGGARE KAN INGEN VARA

Jag känner mig tryggare än någonsin ombord, mycket tack vare mina fantastiska kollegor. Men störst skillnad gör nog Jesse – hans tålamod och lugna sätt får mig att växa och våga mer för varje dag. När jag mönstrade på förra året var jag ganska tilltufsad efter min förlust, men Jesses lugn stärkte mig. Han säger alltid: ”En ska inte vara rädd för något.” Och jag tänker: ”Jag är inte rädd, jag kan baka!” – som en twist på Stig-Helmers ”Jag är inte rädd, jag kan flyga” från den svenska komedin Sällskapsresan. Tack, Jesse, för att du stöttar och alltid backar upp!

// Coddi.