Ombord på M/S Freya har jag mitt i ishavets kalla famn hittat äventyret jag aldrig kunnat drömma om. Här bakar jag isbjörnstårtor och möter Arktis vilda själar. Inte sällan blir dagarna på dessa breddgrader lika oväntade som smakrika…

För det är så mycket som inte går att förutse när man vistas på en plats som Arktis. Det är lite av charmen att planerna plötsligt kan ändras. Som härom kvällen då vi kommit överens om att senarelägga middagen för att gruppen skulle få extra tid att vara ute i zodiakerna. Väl tillbaka och just som alla slagit sig ner till bords och vi ska börja servera, så ropar någon; VAL PÅ BABORD SIDA! Som genom ett trollslag kastar sig alla upp och rusar ut ur mässen för att få en glimt av vår oväntade besökare.

Det händer att även jag får möjlighet att följa med ut i zodiaken och kliva i land för att skåda naturen och djuren på närmare håll. Jag vurmar lite extra för valrossarna. När de ligger så där lojt i grupp på land och klappar sig förnöjt på magen ser det så skönt ut. De är otympliga på land men desto kvickare i vattnet. Och det är i havet det händer; när det är dags för parning försöker hanarna locka till sig honorna genom att blåsa bubblor och ge ifrån sig höga läten (visst låter det coolt). Inte utan tävlan från andra hanar, så det krävs imponerande uppvisningar i vattnet också. Har han väl vunnit kärlekslotteriet, är han faktiskt försedd med ett baculum, ett penisben som kan bli upp till 60 centimeter långt. Snacka om klubba! Nej, valrossen har inte ständig erektion – det är en myt. Men benet är ett gott stöd. Varför jag berättar om detta vet jag inte riktigt, men lite udda fakta tenderar att roa och fastna i minnet. Så nu kommer inte bara jag att minnas denna lilla specifika detalj, utan även du.

Ett annat djur här är Svalbardsrenen. Den heter så för att den bara finns på Svalbard – och det är världens minsta ren. Till skillnad från renar på fastlandet har dessa få naturliga fiender (isbjörnen jagar dem sällan) vilket gör dem orädda och nyfikna. När jag senast följde med i zodiaken och klev i land, dök en mindre grupp renar upp på andra sidan om rännilen där vi befann oss. Så får de syn på vår lilla grupp och med huvudena höga och blicken riktad mot oss, börjar de vada i vår riktning. För att inte skrämma dem sätter jag mig på huk. Men vid något tillfälle tyckte de att de hade kommit tillräckligt nära och stannade upp (eller så tappade de intresset när de såg att det bara var en mässman som satt där på ett stycke drivved). Hur som helst ser de för roliga ut med sina korta, knubbiga ben.

En intressant egenskap som Svalbardsrenen har, är att de förutom att klara temperaturer ner till -40 grader även är anpassade så de kan minska sin ämnesomsättning (för att spara energi). Något som behövs eftersom tillgången på vegetation är begränsad och ibland svår att komma åt. De går alltså in i en slags vinterdvala medan de fortfarande är aktiva.

Förutom djurlivet studerar jag desto mer insidan av degbunken. Jag skapar degar i rasande takt som blir till bakverk. När en av våra gäster häromsistens fyllde år överraskade jag med en vit prinsesstårta, formad som en isbjörn. Det är en ynnest att få vara kreativ utan att behöva baka hundratals likadana bakverk (jag skulle nog inte vilja vara den sortens bagare). Det jag ägnar mig åt här, är mer som att baka för en stor familj. Vilket mina gäster och besättningen på sätt och vis är – att bo så tätt inpå varandra och spendera så mycket tid tillsammans gör att vänskapsband knyts snabbt.

Hur underbart allt än är med denna intensiva tillvaro på ett av universums vackraste platser så behöver jag trots allt finna andrum för att hämta ny energi. Så hur finner jag det när mina arbetstimmar är många utan några lediga dagar ombord (att vara sjöman skiljer sig från livet på land). Framför allt är det i min hytt jag finner vilan, jag har valt att kalla mitt lilla kryp-in för Mässebo. Den är hemtrevlig (vilket är viktigt eftersom jag tillbringar så pass många dagar per år till sjöss). Hytten är nyligen ombyggd efter mina önskemål – underkojen är borttagen och sängen upphöjd för att ge plats åt en myshörna med skön fåtölj, fotpall och ett litet bord där jag kan sitta och skriva och fika i lugn och ro.

En annan sak jag gärna gör är att i de stunder när bastun står tom, att jag då tar en dusch och efteråt sätter mig i värmen. Ensam med mina tankar och då finner jag snabbt ro.

Nu har jag gjort halva min ”turn”. Tänkte fira det med en halv kopp kaffe och en halv smörgås eller nåt. Idén är inte min, utan Meerituulis – ni vet hon med Sisu. Kanske att jag kan bjuda in henne i min lilla lya på den andra halvan kaffe…

// Coddi.

Fler bilder…

Exempel på det jag bakar ombord…

Min vardag… (Gruppbilden är tagen av Yaroslava, djurbilderna har Sherri Schooler tagit)

Drivved i mängder trots att det inte växer träd här… (drivveden som flutit i land här kommer från Sibirien)

Enormt vackert (och hemma har ni sommar!)

Tjingeling!