Timmen var sen när jag landade på Thessalonikis flygplats, eller snarare tidigt, eftersom klockan var två på natten. Medvetet hade jag inte bokat hotell förrän nästa natt, då denna halva natt redan var över. Jag visste att lokalbussen skulle börja gå klockan sex på morgonen, så väntan skulle inte bli alltför lång…

Resan visste jag skulle bli känslosam eftersom jag var på väg att återse Kalamaria, platsen där Tjoppe och jag tillbringade så mycket tid med Wilma. Första gången vi kom hit var sommaren 2019, för att möta upp en dotter som skulle hälsa på.

När jag köper biljetten till bussen som ska ta mig från flygplatsen är jag fylld av känslor. Dels för att snart återse vänner, men också för att få trampa mina slitna sandaler på trottoarerna, gräsmattorna och stigarna som jag gått så många gånger förr. Av alla platser vi besökte under seglingsåren med Wilma är det två som har etsat sig fast djupare än andra: Amora i Portugal och så här, i Kalamaria i Grekland. Sammantaget spenderade vi tjugo månader här, fördelade på tre perioder. Det blev mer än vi planerat, mycket på grund av pandemin…

Vi återvände till Kalamaria flera gånger. När pandemin slog till blev vi kvar under de båda långa perioderna av lockdown. Grekland hade seglingsförbud, och vi behövde en prisvärd och säker plats för båten. Kalamaria, som vi redan kände till, blev det självklara valet. När jag nu räknar ihop den långa tid vi spenderade här så är det inte så konstigt att vi hann rota oss.

När jag stiger av bussen i utkanten av Kalamaria, vid den stora vägen som leder mot Thessaloniki stad så överväger jag att byta till en annan buss som leder mig ner till havet, där marinan ligger. Men jag väljer att gå de två kilometerna med ryggsäck och redan trötta fötter. För jag vill inte att allt ska svischa förbi genom ett bussfönster, utan jag vill till fots ta mig från Kalamarias ytterkant och sakta närma mig kvarteren jag så väl känner igen. Efter en stunds promenad får jag syn på en bekant byggnad – en förskola med fasaden målad i glada färger. Instinktivt vrider jag huvudet åt vänster, för jag vet att där uppe i backen, precis i krönet, kommer en Lidl-skylt att dyka upp. Och mycket riktigt, den blågula skylten bekräftar att jag är på hemmaplan – och jag känner hur minnena flödar…

Till skillnad från vad många förknippar med Grekland med sina vitkalkade hus och blå fönsterkarmar, så har norra Grekland en helt annan karaktär. Husen i Kalamaria kunde stå i vilken sydeuropeisk förort som helst. Det är inget turistmål; här lever och verkar vanliga greker. Tjoppe och jag drogs aldrig till turistställena, det var nog därför vi trivdes och varför jag än idag har vänner här – människor vi lärde känna då, som finns kvar än idag.

När jag når gatan som löper parallellt med havet stannar jag till i parken som ligger intill…

Så många gånger som Tjoppe och jag pausat där i parken, med trötta armar från tunga matkassar. Särskilt ett minne har bränt sig fast, ett av de sista fotona från Kalamaria. Vi hade stannat till, denna gång extra länge eftersom kassarna varit många och tunga; vi höll på att bunkra inför Wilmas avfärd. Tjoppe hade gått fram till ett träd och lutat sig mot stammen. Och ståendes där hade han låtit blicken vila över havet. Det var då jag tog fram kameran och knäppte bilden.

Bilden av Tjoppe ståendes mot trädet i Kalamaria blev på något vis en metafor för att han redan då höll på att lämna mig. Inte känslomässigt – vår kärlek var solid, som byggd av titan. Men på fotot har Tjoppe ganska exakt två år kvar att leva, och utan att vi anade det bar han sannolikt redan på en cancertumör i bukspottkörteln. Nu, ytterligare två år efter hans bortgång, fyra år sedan jag senast var här, ville jag återse trädet där Tjoppe stod.

Hur jag än går runt och letar kan jag inte hitta det. Jag minns att jag tog fotot vid ett brunnslock, mitt i gräset, så jag söker efter det. När jag finner brunnslocket och tittar upp och jag får syn på trädet, så brister det för mig och tårarna börjar rinna. Alla träd i parken står till synes intakta, utom Tjoppes träd. Det är kapat en meter upp och det känns som en symbol; inte bara Tjoppe gick sönder, utan även trädet…

Jag sätter mig på bänken intill och låter tårarna falla. Det är en gråt som är häftigare än jag kanske någonsin upplevt sedan dagen han släppte taget om livet. Och plötsligt förstår jag varför sorgen känts som fastlåst i bröstet, varför tårarna har varit så få. Min tysta sorg tror jag berott på att jag inte rört mig på platser där minnen av honom lever. Lägenheten jag bor i nu, där Tjoppe bara hann vistas tre veckor, eller Halmstad, som vi sällan var i under seglingsåren, bär inga spår eller få spår av honom. Inte ens prylarna hemma kopplar jag till Tjoppe; nästan allt vi ägde såldes med Wilma. Men här, i parken, vid platsen där Tjoppe stod vid trädet, kommer äntligen reaktionen jag har väntat på...

Någonstans har jag hela tiden vetat att jag skulle komma tillbaka till Kalamaria. Och när jag står där i parken vid det kapade trädet är det två dagar kvar till tvåårsdagen av Tjoppes bortgång…

…och eftersom två dagar i skrivande stund har passerat sedan jag kom hit så är det alltså på tvåårsdagen av Tjoppes bortgång som detta inlägg publiceras. Senare idag kommer jag träffa vänner som ordnat med en fest till Tjoppes ära. Men jag är också här för att det blivit dags att reglera en skuld. Därför låg det alltid i min och Tjoppes plan att någon dag återvända. Och det är en av anledningarna till att jag är här…

//Coddi (Styrman Pimpsten)

Som jag minns dig, Tjoppe…

(fortsättning kommer inom kort…)