Dagarna i Halmstad blev ungefär som jag tänkt mig. Dels har jag ägnat mig åt förberedelser inför nästa arbetsperiod; det gäller att uträtta ärenden som jag inte kommer åt att göra sen (bland annat har jag förnyat mitt pass). Jag har även träffat vänner och varit ute i det soliga men kalla vädret, mestadels på cykeln. Det finns också en annan lite mer odefinierbar syssla jag ägnat mig åt…

Faktum är att jag nästan inte varit i min lägenhet överhuvudtaget (eftersom jag valt att jobba och resa). Det har varit en medveten strategi för att slippa vara ensam. Jag är alltså fortfarande ovan att spendera tid med mig själv, framför allt i min lägenhet. Därför har jag nu ägnat några dagar åt att träna på att vara ensam (hur man nu gör det, men jag har jobbat med mina tankar). Och samtidigt har jag passat på att ta tag i några jobbiga minnen jag bär med mig från Tjoppes sista tid i livet. Minnen som emellanåt gjort sig påminda och som sticker som nålar i själen. Jag har länge vetat att jag behövt ta tag i dessa.

För det är så att jag bär med mig några traumatiska bilder från det snabba och plågsamma sjukdomsförloppet som är typiskt för bukspottkörtelcancer. Varför jag valt att plocka upp dessa är för att jag hoppas kunna påverka sättet att minnas dem på, eftersom jag inte kan glömma. Jag har dels tagit min dotter till hjälp som är sjuksköterska; hon har kunnat belysa händelserna utifrån ett medicinskt perspektiv, men framför allt var hon där när det hände. Nu tror jag mig ha vädrat klart dessa minnen och jag har åter stoppat undan dem (denna gång lite mer välordnat) i min ”livsryggsäck” där jag hoppas att de kan börja blekna på ett mer fridfullt sätt.

Varför skriver jag om detta, kan man ju undra. Jo, för att jag vet att mitt transparenta sätt att skriva om det svåra faktiskt hjälper några som just nu genomgår det JAG nyligen varit med om. (Samtidigt går det inte att komma ifrån att mitt skrivande faktiskt bidrar till mitt eget läkande).

Nu är jag ingen psykolog så jag kan inte ta cred för att min strategi fungerar, men det är så jag gjort vid tidigare livskriser. Och efteråt har jag kunnat fortsätta skutta fram i livet på ett levnadsglatt sätt, med en sinnesstämning som spelar i dur.

Men att åter plocka fram minnena har varit lite jobbigt, jag blir såklart mer sårbar under tiden. Så det var faktiskt med lite blå känslor jag vaknade upp till Alla hjärtans dag (jag vaknade ledsen). Snart insåg jag att jag behövde hjälp på traven för att skaka av mig de jobbiga känslorna, så först pratade jag med Konstruktören. Och när Caroline vaknat upp där borta i Toronto så ringde jag med henne också. Snart kände jag mig åter glad.

Det var ju Alla hjärtans dag och därför hade jag till kvällen bjudit hem min rätt så nyvunna vän Helen på en räksmörgås och ett glas vin. Helen lärde jag känna förra året när jag jobbade som frukostvärdinna på Hotel Mårtenson. Helen var gäst på hotellet och efter lite småprat upptäckte vi att vi har gemensamma vänner, dels i Hälsingland av alla ställen. Men det visade sig även att hon jobbat ihop med min yngsta dotter (de är båda sjuksköterskor). Helen bor normalt inte i Halmstad så det var kul att hinna träffa henne innan jag reser iväg.

Kvällen avslutades med ett biobesök. Jag hade lyckats få tag på biljetter till premiären av den nya Bridget Jones-filmen ”Mad about the Boy”. Filmen var jättebra, den var inte bara glättigt lättsam utan den hade en underton av allvar och vid sidan av det, den där härliga brittiska humorn (med dråpliga kommentarer) som är så förlösande. Så Alla Hjärtans Dag blev trots den lite jobbiga starten en jättebra dag.

Detta blir det sista inlägget från Halmstad på ett tag, för nu står väskan packad för det har blivit dags att snart mönstra på. Jag avslutar med att bjuda på några bilder på min lilla lya, jag tog dem i väntan på att Helen skulle dyka upp.

Ett litet hem fyllt med minnen och konst, dels min egen konst. Det är här jag jobbar på att boa in mig och jag trivs faktiskt väldigt bra…

// Coddi.