Ännu kvar i Portimao där blåst och stökig sjö förhindrar oss från att segla vidare. Vi har gömt oss en bit längre upp i floden för att komma ifrån det värsta ovädret och vi stannar ombord för att kunna agera utifall ankaret skulle släppa. Van som jag är från tidigare seglingsår så finner jag det rätt mysigt ändå; vi fikar, pratar och vi reflekterar kring så mycket; denna gång om att känna sig attraktiv fast åren börjar bli många till antal…

Jag minns hur det var i mina tonår när jag skulle gå över kaserngården där jag växte upp (jag växte upp på ett regemente) hur de testosteronstinna gossarna som gjorde värnplikt vände sig om och visslade efter mig. Fenomenet var vanligt i denna mansdominerade miljö och det skedde också i en tid då det var helt ok att vissla, flörta och göra fysiska närmanden utan att det ansågs vara kränkande.

En gång satt till och med en yngling (en ung värnpliktig i grön klädsel) och drack kaffe med min mor när jag kom hem från skolan, han hade tagit reda på mitt namn och vart jag bodde och tagit mod till sig och ringt på. Med en ros i handen. Mindre road var jag, jag var rätt sur på mamma för att hon släppt in honom för att – över en kopp kaffe – vänta in mig. Vid den här tiden var jag mer intresserad av att sporta och i fråga om killar, ville jag helst bara ha dem som kompisar och inget mer (vilket stackars Tjoppe fick erfara då jag avvisade alla hans romantiska försök). Vid ett annat tillfälle när jag kom gåendes över kaserngården var uppmärksamheten så intensiv så vaktchefen kom och plockade upp mig i sin bil för att skona mig från de unga pojkarnas intresse. Ja, vilka minnen man bär på…

När jag nu ser tillbaka på den här tiden så inser jag att uppmärksamheten kan ha bidragit till att jag genom livet känt mig rätt nöjd med mitt utseende. Vilken boost att så ofta få höra att man var snygg (vilket man kanske får ta med en nypa salt för en gång visslade de unga pojkarna efter min mamma också och då växte hennes ego till minst två och en halv meter). Hur som helst så skedde detta i en tid som inte är helt oviktig; i tonåren är man fenomenal på att vara självkritisk och det är lätt att börja tänka destruktiva tankar om sitt utseende; att man börjar tycka att detaljer i sitt utseende är fula (något som på sikt kan bidra till en dålig självkänsla). Jag slapp mycket av dessa tankar, delvis för min lite speciella uppväxtmiljö och kanske även för att jag mest umgicks med killar i tonåren.

Nåväl, inte så långt därefter flyttade jag från ön. Sedan dess har jag mer eller mindre alltid befunnit mig i ett stadigvarande förhållande, fram till för ett och ett halvt år sedan då jag plötsligt stod ensam. En tanke bland miljoner andra var då (när jag inte längre var någons flickvän eller fru) att jag inte längre skulle uppfattas vara attraktiv som kvinna. En befängd tanke kan tyckas, men med förlusten kom även osäkra tankar om vem jag var utan någon vid min sida. Nog för att jag gissade att mina skills som seglande tjej säkert skulle kunna attrahera (det går många ensamseglande killar på varje seglingsintresserad tjej).

I denna nya fas av mitt liv var jag inte intresserad av att gå in i ett nytt traditionellt förhållande. Samtidigt höll ensamheten på att äta upp mig inifrån. Ekvationen var inte helt enkel och det är lätt att falla åt det som känns hemvant och fatta beslut som snabbt skulle kunna råda bota på den bottenlösa känslan av ensamhet som jag bar på, istället för att orka jobba vidare mot ett mål som man hoppas och tror på; att bli stark och klara sig själv och känna sig lycklig och till freds med det. Det är minsann lättare att styra en båt än att navigera bland dessa kluriga känslor (och än svårare att skriva om utan att uppfattas som ytlig och patetisk). Men jag tror det kan bli så här om man förlorat sin livspartner, särskilt om det sker i en ålder då ens spegelbild inte längre ger lika många fördelar.

Så vart står jag nu då, nu när lite mer tid passerat. Vad är det jag söker?

Jag söker ingen ny livspartner. Men trots det så önskar jag emellanåt få bekräftelse på att jag ännu är attraktiv (om någon nu skulle tycka jag är det). Det senare handlar om att jag vet att tiden är knapp, livet går fort och tids nog får man inga komplimanger längre av detta slag. Jag vill suga lite till på den karamellen. Och vad det gäller frågan om livspartner så handlar det om att de beslut jag tar, vill jag ta ensam. Jag vill inte behöva kompromissa med någon om vart jag är, med vem och när och hur. Det intressanta är att sedan jag blev ensam, så känner jag mig yngre än jag gjort på mycket länge (även om inte spegelbilden säger mig så). Jag har återupptäckt många av de tankar och känslor jag bar som tonåring och jag tänker, att tids nog så kommer tiden ikapp mig. Den dagen faller jag nog ner från den rosa piedestalen där min själ och mitt hjärta för tillfället befinner sig. Det är kanske då jag slutar åka skateboard, dra ihop vänner för ett härligt strandhäng i solnedgången och leva som om denna dag vore den sista…

// Coddi

(som inom kort fyller 59 och som inte slutat spana in snygga killar i alla möjliga åldrar)

Till vänster; jag som sjuttonåring. Till höger; jag som 58-åring… (är jag mig lik????)