Så uppenbarade sig Mack och jag kunde inte slita min blick från skönheten. Vi hade tagit oss till kvarteren runt Yorkville, en stadsdel vars sidogator kantas av vykortsvänliga viktorianska hus. Med ett mer fashionabelt utbud i form av exklusiva boutiquer och fina restauranger som efterfrågade en större plånbok än min, gällde det att försöka smälta in i miljön. Vi lyckades nog rätt bra, såväl Caroline som jag. Tills Mack…

Det är så typiskt mig att glömma av att titta in i skyltfönstren. Istället är det pågående vägarbeten och annat i gatubilden som lockar. Och som i detta fall; en sanslöst snygg lastbil med en mer klassisk design. De lastbilar man ser rulla på svenska vägar med en platt front får mig knappast knäsvag. Men MACK, jeesuss… Och är den dessutom ren (vilket nästan alla lastbilar är här) och har fin lack, krom och blankpolerat stål, så är förälskelsen ett faktum. Plötsligt inser jag att jag också vill ha en lastbil, en snyggt designad och då allra helst en MACK.

Men det är inte bara lastbilarna som gör mig känslomässigt berusad i Toronto. Ovan vid storstäder som jag är (eftersom min vardag mestadels består av hav och natur, och ett och ett annat isberg) så känner jag mig lite som killen i filmen Crocodile Dundee som kommer till New York. Hänförd men lite tafatt inser jag att jag tar till vänster när Caroline försvinner åt höger. Jag står fel i rulltrappor, väljer fel säten på bussen (finns röda och blå) och jag har ingen aning om hur man köper en biljett till tunnelbanan. Väl medveten om att Caroline är min livlina från att gå vilse i staden släpper jag henne inte med blicken. När vi korsar vältrafikerade gator tar jag tag i hennes hand. Skulle den osynliga navelsträngen oss båda emellan mot förmodan brista och jag helt tappar bort henne (och hon inte heller går att nås på mobilen) så har jag ett ”extra kort i bakfickan” i form av hennes syster. Hon bor också i staden och skulle kunna rycka ut för att rädda mig.

Dag 1 i TORONTO

Vi besöker Yorkville, jag blir kär i en lastbil och vi tittar runt i det fashionabla kvarteret och äter oss mätta med blickarna (för dyrt för att handla).

Vi går till Yonge-Dundas Square där de höga byggnaderna runt torget pryds av enorma digitala reklamskyltar (så kallade billboards) som omväxlande visar rumpan på Beyoncé och annat vi lockas till att shoppa. Detta offentliga torg där många event äger rum byter inom kort namn till Sankofa Square, detta för att man inte längre vill hedra en man vid namn Henry Dundas eftersom han aktivt bidrog till att fördröja avskaffandet av slaveriet.

Vi promenerade utmed Yonge Street som en gång i tiden stod nämnd i Guinness Rekordbok som ”the longest street in the world” men som inte längre är det. Och vi spanade in köpcentret Eaton Center. När vi gick på Queen Street West fick vi gömma oss undan regnet inne på ett café. Där turades vi om att besöka damrummet (förutom att dricka kaffe). För i hörnet av lokalen satt en synnerligen snygg kille som vi tror kan ha varit ägaren själv; han satt med varuprover och en dator. Och till varje kvinna som passerade behövde han informera om att dörren till badrummet var trög; att man behövde skjuta upp den med höften eller axeln. Ett annorlunda raggningsknep konstaterade vi, men genialiskt. Men då killen var hopplöst för ung för oss båda fick vi nöja oss med en vanlig bakelse.

Ute på gatan får jag plötsligt syn på en Fjällräven butik (som ju är ett svenskt varumärke) och dit drar jag med mig Caroline för att visa vilka kängor det är jag har, som jag pratat så mycket om. De är så bra och sköna att jag snudd på skulle kunna sova i dem. Nu hade inte Caroline tänkt shoppa, men priset var nedsatt med 70 % för att bereda plats för ny kollektion. Då hon är en aktiv tjej precis som jag så behövde hon också ett par. Nu är hon ägare till ett par kängor som kanske inte är identiskt lika som mina, men snudd på.

Fjällräven visade sig inte vara det enda med svensk anknytning i Toronto. När vi passerade Ed Mirvish Theatre fick vi syn på att Mamma Mia musikalen stod på programmet. Så när vi var tillbaka i Carolines lägenhet loggade vi in oss på datorn och bokade biljetter till nästa dags föreställning. Men mer om det får ni läsa i nästa inlägg…

// Coddi.