Så står han där framför mig, Öivind Sanden för en kram stor nog att rymmas allt det vi gemensamt delat och upplevt under de år vårt äventyr till sjöss varade. Senast vi sågs var på begravningen…

Idag är sig livet olikt för oss båda; Öivind är tillbaka i Norge men bor på sin båt Vaare med sin hund Birk. När jag möter honom vid grinden där M/S Freya ligger förtöjd så ser jag direkt att detta är en man som mår mycket gott. Och med en höst som bjudit på extra mycket sol är det lätt att förstå. För hur fantastiskt det än är att segla till mer exotiska platser så får man inte glömma att Norge också är ett paradis på jorden.

För min del ser livet totalt annorlunda ut mot hur det såg ut fram till diagnosen slog ner i vår rosenröda tillvaro förra året; idag äger jag inte ens samma porslin som jag gjorde då. Faktum är att allt gått så otroligt fort och ibland har jag svårt att ta in att detta faktiskt händer mig. Paradoxalt nog har det – mitt i det svåra – kanske varit en fördel att jag hade så lite att hålla fast vid; det är på mer än bara fysiskt vis man flyter när man lever till sjöss. Och som seglare lär man sig att ta många farväl; otal är de vänner man fått säga hejdå till med vetskapen om att vi sannolikt aldrig mer kommer att ses. Medan andra vänner, hur långt ifrån på jorden de än finns, alltid kommer finnas kvar. Det kan ibland vara så enkelt att det är slumpen som avgör. Och med Tjoppe blev det lite likadant; han seglade in i mitt liv första gången när jag var sju år. Det har inte gått så lång tid sedan jag vinkade av honom och mitt i sorgen kan jag ändå förlika mig med att han är borta. Faktum är att jag har så fullt upp hela tiden att jag sällan finner tid för reflektion. Men nu med Öivind får jag chansen, nyfiket vill han veta hur jag mår och hur jag finner min stig framåt i livet efter allt som hänt.

Efter jag visat Öivind runt på M/S Freya så går vi ut på stan. Trots att Bergen är känt för dess många regndagar så fullständigt badar staden i solstrålar. Vi slår oss ner på en restaurang med fisk på menyn och vi går en promenad utmed vattnet. Väl tillbaka på Freya bjuder jag på en kopp kaffe och äppelkaka med glass. Och när det sen blir dags att vinka av honom, Öivind och tillika den person som idag bäst känner till hur det var där och då under åren vi seglade – så är det med en speciell känsla. Så många distans som vi färdats sida vid sida och funnit vintervila på samma ställe. Han om någon vet allt som hänt som jag inte satt på pränt. Och när jag låser grinden och ser Öivind försvinna bort mot parkeringen så vet jag att det kvittar hur mycket vatten som kommer flyta under broarna framöver, han kommer alltid finnas i mitt liv. Vi har så många gemensamma minnen som knyter oss samman. Sen vänder jag på min klack och går tillbaka till Freya. Till det som är mitt nya liv.

// Coddi.

(och i detta fall måste jag väl lägga till med mitt forna alias ”Styrman Pimpsten”).