Medan M/S Freyas motor brummar och spinner tryggt och färden genom landskapet av is fortgår serveras middag i mässen; till bords har vi våra gäster samt de i besättningen som inte är i tjänst. Just denna kväll har jag fått den äran att laga efterrätten till och i ett försök att fånga lite portugisiska influenser väljer jag att göra bakverket Pastel de Nata…

Bland gästerna sitter Dian, en amerikanska som jag tror många av mina läsare inte känner till. Men för miljontals amerikaner (särskilt dem som var med på den tiden) är hon desto mer bekant. Tusentals är de framträdanden hon gjort på tv, i radio och i tidskrifter. Inte minst är Dian författare och i hennes mest kända ”Roughing it Easy” som är en guidebok, delar hon med sig av sina bästa råd om hur man med enkla medel kan klara sig ute i naturen. Allt ifrån hur man gör upp eld med stålull och två små batterier, till att koka vatten i en pappersmugg och tillaga ägg och bacon i en papperspåse.

Och nu sitter denna Dian och äter min Pastel de Nata i den vackraste av miljöer, med isberg som flyter i vattnet runt Freya. Strax därefter dukar jag av borden och när jag tar Dians tallrik ger hon mig det bredaste av leenden och säger ”Helena” (jo, ombord heter jag ju inte Coddi)… ”detta var den godaste efterrätten jag ätit, någonsin”. Först tänker jag att jag inte uppfattat vad hon sa, så jag ber henne repetera. Men jag har hört; Dian säger meningen om på nytt och samtidigt möter hon min blick och håller kvar den för att jag verkligen ska förstå.

Allt jag lyckas få fram är ett fånigt kort ”tack”, rörd över berömmet som jag är. Jag må vara duktig nog för att laga mat och baka för hemmets behov. Men här på Freya tar jag min uppgift på betydligt större allvar, jag vill verkligen att det jag gör ska bli bra och därför kryddar jag mina kulinariska skapelser med extra mycket kärlek. Kanske var det den som Dian känt, för hon måste ju haft förmånen att äta en hel del desserter i sina dar, hon som intervjuat presidenter och träffat världsledare. När situationen går upp för mig vill tårarna fram. Så jag tackar snabbt på nytt och vänder därefter ut mot byssan för att där fritt kunna släppa fram dem, framför mina kollegor Jesse och Martin.

Resten av dagarna med gästerna fortsätter lika fint, mötena med alla är fantastiska. Men med Dian blir det lite annorlunda, hon och jag pratar ofta med varandra. Och lite mer förtroliga som vi blir så vill jag en dag fråga henne om hon har något gott råd att ge mig. Hon vet vid det här laget att mitt liv såg helt annorlunda ut fram till nyligen, att jag fortfarande är märkt av förlusten. Jag tänker att hon med sin erfarenhet har något klokt att säga kring vad jag borde göra, eller se. För jag upplever att jag fortfarande är i en process där jag söker nytt sammanhang. Och åter igen ger hon mig samma leende som när hon berömde mig för desserten. Med blicken stadigt mot min säger hon;

”Helena, har du inte förstått. Du har redan hamnat rätt. Här på Freya är du perfekt, vi gäster älskar dig och jag ser hur uppskattad du är bland dina kollegor. Du bakar, fixar frukost och tar hand om oss. Och du ser till synes ut att trivas på havet. Och här är du aldrig ensam.”

Hennes ord klingar ännu kvar sedan hon och de övriga gästerna lämnade oss. Och sannolikt har hon rätt, Dian. Jag gillar verkligen det här fartyget, helt novis är jag ju inte kring båtar och havet. Och ensam, nä det är jag aldrig ombord. Då ska jag väl även lära mig att förstå att det jag bakar, visst duger bortom hemmets trygga vrå…

// Coddi

Och här kan ni se ett inslag från Johnny Carson show med en mycket ung Dian Thomas;

Är ni nyfikna på Dian Thomas så hittar ni länken till hennes hemsida här; https://dianthomas.com/

Tjingeling!