Jag har precis slagit ihop boken jag högläst ur, den om hur tre män i slutet av artonhundratalet ger sig av mot Nordpolen i en vätgasballong. Andrées polarexpedition slutar verkligen inte lyckligt, samtliga dör på Vitön (en glaciärö i Arktis där jag nyligen befann mig). Medan jag läser bokens sista rader med Konstruktörens huvud vilandes mot mitt knä, slår det mig att detta är den bästa slags semester man kan ha…

Denna gång blir jag inte ledig sex veckor mellan mina sjöjobb som brukligt. Och med den reducerade ledigheten har jag funderat över vad som egentligen gör en semester bra. Är det längden, vad man fyller den med? Full av intryck som jag är efter veckorna uppe i Norra Ishavet – och jag som älskar att resa och möta nya kulturer. Men denna gång är jag så galet i stort behov av vila.

Första dagarna tog vi det bara lugnt, jag och Konstruktören. Nu står Nómada på andra sidan av det förråd där hon – och Wilma – stod förra gången jag var här. Jag hade en hel del intryck att smälta vid ankomsten. Och ett rätt varmt klimat att anpassa mig till.

På varvet i Amora upptäcker jag att Nómada står på andra sidan om det förråd där hon (och Wilma) stod senast jag var här. Någon enstaka segelbåt känner jag igen, ännu uppallad i sin vagga precis som då. Mycket är sig likt men ändå inte. Denna gång finns varken Vaare, Wilma, Titti4, Nomad2.0 eller Krusmynta här. Långseglare förflyttar sig. Man seglar vidare. Så har de gjort. Medan min resa på något vis tog slut här…

Med mig till Portugal har jag mina skateboard-skydd. Inte skateboarden för Konstruktören har två så jag kan låna den ena. En sen kväll får vi plötsligt ingivelsen att åka på varvsplan som består av betong. Vi åker och skrattar tills det blir midnatt. Därefter klättrar vi upp på stegen och in i Nómada för lite sömn. En annan dag åker vi skateboard bakom den ena matbutiken där vi funnit en lång sluttande backe som inte leder någon vart. Utan trafik kan vi åka utan att bli störda. Och när vi inte susar fram på små hjul sitter vi i gräset intill under ett träd i skuggan och delar på en medhavd öl. Eller om det blev tre, vilket det gärna blir när kvicksilvret dallrar på trettiosju.

Vi drar till Porto över en helg. Mitt önskemål. Vi tar tåget norrut och inser först när vi är där att jag lyckats pricka in på dagen exakt sju år sedan jag var där. I Porto. Den gången kom vi med segelbåt och jag var där med Tjoppe. Och Öivind med sällskap var också där. Vi besökte portvinshus, gick på portvins provning och åt den mest minnesvärda lunchen någonsin. Det var ett intensivt möte med Porto. Denna gång promenerade jag och Konstruktören runt i staden i sakta gemak, vi tittade på utsikten och åt och drack när lusten rann över oss. Allt kravlöst och avslappnat. Och vi bodde lyxigt, centralt på ett mindre hotell som visade sig ha den bästa av frukostar. Denna gång gick allt i ett betydligt lugnare tempo. Sen tog vi tåget tillbaka till Lissabon.

En central plats i Amora har det café, lunch-hak och tillika bar där vi brukade hänga, där vi fortfarande hänger när vi är på plats. Man cyklar dit på eftermiddagen och har man tur dyker någon upp som man känner. Ena dagen kom Werner förbi, nästa dag kom Raz och John. Tjejerna bakom disken minns mig och frågar hur jag mår. Det hela känns familjärt.

Och så boken jag högläst och musiken vi gemensamt lyssnar till och alla samtal vi för, jag och Konstruktören. Än är inte semestern över. Men den har precis allt jag önskar mig. Både lättheten och lekfullheten. Men även vila och reflektion.

To be continued…

// Coddi.