Efter en timmes tjat ger jag med mig. Barnbarnet som just tagit studentexamen sitter i soffan med sina kompisar och över rummet har jag hört hennes röst repetitivt eka; ”Kom igen mormor, du kan väl följa med oss ut ikväll?”. Ungdomarna har som plan att åka in till Nyköping och gå på krogen – och nu vill de ha mig med…

Mitt besök på ostkusten är något av en blixtvisit; innan jag lämnar Sverige ville jag hinna träffa min klick av barn och barnbarn som bor där, framför allt ville jag fira Emilia som tagit studenten. Men en utekväll ingick inte alls i planerna, därför kände jag mig högst ambivalent när frågan kom på tal. Jag som lovat att övernatta hos sonen och tänkt att vi skulle få lite kvalitetstid ihop. Men när jag känner att jag börjar få svårt att stå emot Emilias önskan börjar jag söka mina barns blickar där vi sitter samlade runt bordet. Och de möter min med precis samma bedjande blick som Emilia har; de tycker också jag ska följa med ut. ”Kom igen mamma, hon tar ju bara studenten en gång i livet”. I huvudet argumenterar jag febrilt med mig själv; jag tänker att det möjligtvis kan ses som lite patetiskt att vid min ålder festa loss med ungdomar. Samtidigt som det är en enorm komplimang, för vem har ett barnbarn som inget hellre vill än att mormor ska följa med ut på krogen. Och jag vet att hon vill det för att jag är rolig att hänga med. Innan jag vet ordet av sitter jag och tre ungdomar i bilen, på väg in mot nattlivet i Nyköping.

Det blir en riktig helkväll. Fler vänner ansluter och vi hinner med två uteställen. Inte alkoholfritt men städat ändå. Desto mer röj på dansgolvet. Att vara omgiven av underbara och tillika nykläckta vuxna är fantastiskt livsbejakande och jag tror inte de tyckte jag var tråkig. Tvärtom kan de kanske blivit lite förvånade över hur mycket en mormor kan släppa loss…

Nu är jag åter i Halmstad och har en vecka kvar innan jag lämnar fasta land. En till storleken mindre laptop (som blir behändigare att ha med) är införskaffad. När jag nu skriver mitt första inlägg på denna nya dator så funderar jag samtidigt över min nuvarande plats i livet;

Missade jag lite av den bekymmersfria ungdomstiden för att jag tidigt blev mamma så har jag kunnat ta igen det senare i livet. På flera sätt lever jag mer som en ungdom nu, än jag någonsin gjort tidigare. I en liten lägenhet, nära väskan som snabbt kan packas för att ge mig ut på äventyr. Fri och obunden. Med de positiva framtidsutsikterna jag har känns det alldeles för tidigt att börja summera livet. Medan tid är tänker jag skejta, resa, utforska och göra det jag vill och kan. På något vis har jag alltid levt lite i osynk med mina jämnåriga och ibland känns det som jag lever livet lite baklänges.

Man får inte tro att det inte går att starta om med annat. Inte ens senare i livet. Det går, tro mig…

// Coddi.

Tjingeling!