Jag känner igen mig i de tankar jag bar kring ungdomsåren; när det var dags att välja utbildning och inriktning i livet. Nu brottas jag återigen med samma frågor. Vad vill jag göra i framtiden? Och hur vill jag forma mitt fortsatta liv? I kölvattnet av 2023 finns flera luckor som på nytt behöver fyllas. Vill jag få livshjulet att åter rulla välsmort, får jag nog lov att anstränga mig lite…

För att få en bättre överblick har jag valt att dela upp mitt liv i ”tårtbitar” där varje bit representerar en viktig del av mitt liv (jag älskar att anteckna med penna på papper och jag går ingenstans utan mitt block). Den tårtbit som upptar mina tankar nu, är den som handlar om jobb och inkomst. Jag har länge vetat att jag kommer behöva återvända till arbetsmarknaden. Inte i brådrasket, men i vart fall i ett läge där sorgen inte längre dränerar mig på all energi. Den tiden är kommen.

I somras tänkte jag att jag i framtiden får ta vilket jobb som helst, bara det är ett arbete som ger mig inkomst. Även om det inte skulle vara ett optimalt, även om jag inte skulle trivas. Att jag tänkte så berodde på tvivel, på bristande tro på mig själv. Det blir nog lätt så när man varit borta en längre tid från arbetsmarknaden. På pappret ser det inte så bra ut;

”Hej, jag söker jobb… är en änka på 57 år som inte jobbat sedan 2016”.

Vinklar jag det så, ser det såklart inte så lockande ut för en arbetsgivare. Nu räcker säkert mina meriter längre än jag själv vågar tro. Dels för att jag arbetat inom lite olika branscher. Och så vet jag ju hur mina egna verksamheter gått; det är tack vare det egna företagandet som vi kunde kapa förtöjningarna och ge oss ut på ett seglingsäventyr. (Ni som hängt med länge på bloggen minns säkert tiden då vi renoverade den stora fiskebåten; den som senare blev en restaurangbåt. Det var helt och hållet min (smått galna) idé. Medan Tjoppe drömde om att segla iväg med Wilma. Vi fick båda våra drömmar förverkligade). Med det sagt så går det inte att komma ifrån att det var länge sedan jag lönearbetade. Och så min ålder uppå det…

Så var står jag nu med mina tankar kring jobb och inkomst? Jo, jag vågar sikta rätt högt, för mina drömmar tog faktiskt inte slut i och med förlusten (fast jag först trodde det). Tyvärr finns det inte tid för längre studier. Istället får det bli en kurs i Stockholm som tillsammans med mina tidigare meriter får utgöra min språngbräda för att ta mig ut på arbetsmarknaden. Med lite tur kommer jag kunna ”knipa” jobbet jag helst vill ha. Lyckas jag inte, kan det kanske bli en variant. Eller så blir det någonting helt annat. Hur som helst så måste jag ta chansen. Förlåt mig för att jag är så förtegen kring mina planer. Men än behöver jag få vara det, för jag känner mig osäker på min egen flygförmåga. Jag vill därför prova mina vingar utan stor publik.

När jag idag reflekterar över det gångna året inser jag hur mitt behov av stöd gått från att ha varit direkt akut; i sorgen har jag behövt medmänniskor som orkat hålla om mig och lyssnat till min jämmersång och förtvivlan – till idag, då jag är mer i behov av att bli coachad. Min tanke är därför att på ett mer målmedvetet vis ”kroka arm” med vänner som kan pusha mig i rätt riktning, vänner som jag vet har förmåga att ingjuta mod och ny energi till min tvivlande själ. Mitt främsta stöd finner jag i Konstruktören, hans uppmuntran är ovärderlig. Så med hans och andra vänners hjälp kommer jag våga lyfta på egna vingar.

”Here comes the sun

doo-doo-doo-doo

Here comes the sun

and I say; it’s alright”

(The Beatles)

//Coddi