Under dagarna Nómada ligger här i Ria Formosa och vaggar sina järnhöfter har jag haft tid att tänka över året som nu går på sin sista vers. Den grundläggande känslan idag är att de svåra dagarna betydligt lättat. Därför vill jag (innan det nya året inträder) blicka tillbaka. Inte för att riva i såren, utan för att ta till mig de insikter jag fått. Som ett slags bokslut. För det känns som det blivit dags för mig att friskna i en ny bild, vilket jag tror kommer ske under nästa år. Hur konstigt det än låter så bär jag en längtan efter att få fira livet. Vad jag menar med det återkommer jag till. Men först en kort reflektion över året som nu går mot sitt slut…

2023 blev ett år som började med att en monstruös sjukdom sakta hävde sig över vår spegelblanka tillvaro. För att snart rasa ut i fullskalig storm i form av ett galopperande sjukdomsförlopp, där jag – hur än min spruckna röst skrek, grät och bad – aldrig blev bönhörd. Cancern tog ifrån mig något av det käraste jag hade. Min livspartner. Min vardag och mitt sammanhang. Det finns inga ord för att beskriva hur det kändes under veckorna som gick från ett drömliv ombord på segelbåten Wilma, med äventyr och livslust i lasten – till ren katastrof.

Den närmaste tiden efter Tjoppe släppt taget om livet gick som i ett töcken. Begravningen, rensa och gå igenom sakerna vi haft i förrådet i Lysekil och försäljningen av Wilma; vår älskade segelbåt som varit mitt hem under flera år. Att ens lyckas sälja en båt med ett skrov i betong är ingen självklarhet, dels för att de är svåra att få försäkrade. Dessutom är materialet för de flesta seglare rätt ointressant. Så hur bra skick Wilma än var i, hur välutrustad hon än blivit genom vår omsorg och våra investeringar, fick jag ingen större slant för henne. Men jag känner mig nöjd ändå. För viktigast var att släcka kostnaderna, hon tickade pengar där hon stod på varvet i Lissabon. Jag mår även bra i tanken kring Wilma för att jag vet att hon hamnat i goda händer.

Jag trodde väl så snart den mest kaotiska tiden lagt sig, att jag skulle kunna börja resa mig ur askan. Och inte (som det nu blev) att ett till synes harmlöst gallstensanfall i juni månad skulle bli startskottet för en snart etablerad inflammation i gallblåsan. Ensam i en lägenhet i London drabbades jag i slutet av sommaren av ett gallstensanfall, som resulterade i att gallstensgrus fastnade i gallgångarna. Sjuk och besviken fick jag ställa in mina reseplaner, mitt ”coddiwomplande”. Istället sattes jag upp på väntelista för operation.

Åter hemma förde den annalkande hösten med sig håglösa känslor av mer existentiell karaktär. Jag som alltid varit levnadsglad stod inte längre ut med ensamheten; med den hade jag kämpat i månader. Om kvällarna stirrade jag blinklöst och skugglöst in i väggarna och det i kombination med bristande sömn, gjorde att jag inte alls mådde bra. Trots det lyckades jag inreda lägenheten så den inte längre kändes som ”en dödens väntsal”; för länge förknippade jag lägenheten med den plats där Tjoppe dött. Trots engagemanget att få lyan hemtrevlig, fortsatte ensamheten att gnaga. Det kunde gå dagar utan att jag träffade någon fysiskt. Åren jag varit ute och seglat hade gjort att jag inte kunnat trampa upp min sociala stig hemmavid; är man inte på plats tappar man fort sitt sammanhang. Jag valde därför i väntan på operation att trotsa de återkommande gallstensanfallen – så jag flög till Portugal. För att mönstra på Konstruktörens båt. För att få vara i bästa sällskap. Och inte ensam.

Slutet på året blev knöligt så till vida att operationen jag reste hem för, blev uppskjuten. Influensa kom emellan och med den en ny mental dipp. Men så kom äntligen dagen då kirurgen kunde avlägsna min sjuka gallblåsa. Nu hindrade mig inget längre från att börja tillfriskna.

Det finns mer att säga om året, men jag nöjer mig såhär…

Sammanfattningsvis blev 2023 ett år med många sår och ärr. Men nu har i vart fall tillfrisknandet tagit ordentlig fart. Jag sover gott om nätterna, tryggt vaggad av Nómada som jag är. Och dagarna ser ungefär ut som de gjorde för ett år sedan, ombord på båt i tvåsamhet. Såklart med den avsevärda skillnaden att jag idag varken har Tjoppe eller Wilma. Men i vart fall är det samma spegelbild som möter mig när jag tittar ut över relingen och blickar ner. Mitt ansikte. Jag lever och med det sagt så fortsätter resan, mot framtiden…

(to be continued…)

”Så hastigt flydde åter ett år

med dagar som växlats till minnen,

några med klarhet som från igår

har mejslats med fasthet i sinnen.

Dagbok är tecknat blad efter blad

av hand som skrivit vad livet gav,

allt står tecknat på rad efter rad

för att ej dränkas i glömskans hav”

(Dikt av Holger Nilsson)

//Coddi