Trots att jag inte är helt läkt, far jag fram på cykeln över isiga gator. Sporadiskt dyker de upp, isfläckarna, på de ställen där mildvädrets vattenpölar tidigare legat. Kylan biter mig i kinderna och jag sicksackar mig fram. Klokast hade kanske varit att låta cykeln stå, att ramla omkull vore högst olyckligt som nyopererad. Men avståndet känns lite för långt för att gå; än stretar det och drar i sårtejp och förband…

Jag hade fått för mig att jag ville sitta på en uteservering och dricka kaffe. Och fånga den trötta novembersolen. Kanske för att jag är van att kunna göra så; fika utomhus om vintern i länder som Grekland, Italien, Spanien och Portugal. I Halmstad är det svårare, att ens hitta en uteservering i november månad är stört på omöjligt. Men jag har tur. Utmed restaurang-täta Storgatan finner jag Hotel Mårtenson där solen bokstavligen badar över Café Gretas juldekorerade bord. Jag tittar på klockan och gissar att jag har en timme på mig innan solen försvinner bakom husfasaderna i höjd med Wayne´s Coffee. Och det är en rätt hoppfull Miss Coddi som slår sig ner med – inte en kaffe som hon initialt tänkt – utan med en kanna te.

Sittandes där i solen, började jag summera. Det känns som jag äntligen kan lägga sjukdomar och död bakom mig. Där operationen jag genomgått, utgör en skiljelinje mellan det som varit, och det som ligger framför mig. Först nu inser jag hur mycket gallstensanfallen och den nervösa väntan på operation hindrat mig från att komma vidare. Smärta och tårar. Oro. Jag har inte kunnat planera framåt, knappt ens vågat tro på en framtid. Och allt detta ur ett år som jag aldrig hade kunnat förställa mig. Ett snårigt år fyllt av svårigheter. Självklart förstår jag att läkeprocessen inte på långa vägar är klar, vare sig på utsidan eller i själen. Men i vart fall befinner jag mig nu på rätt sida om operationen.

Lite speciellt kändes det att det var just på Hotel Mårtenson jag slagit mig ner. Att det visade sig vara det enda stället som erbjöd en sol, en novemberdag som denna. För det känns som det var här allt började; nyss hemkomna som vi var från Portugal – i mars månad – och inte hade någonstans att bo. Och Tjoppe just fått veta att han inte hade lång tid kvar att leva. Vår vistelse på hotellet blev så pass lång att vi hann lära känna flera ur personalen. Och jag minns hur jag varje gång jag klev ut ur hotellrummet (oftast för att hämta mat för att ta med upp på rummet) inte kunde hejda gråten. Ur Tjoppes åsyn brast det för mig och stora tårar föll över stadens kullerstenar. Men även i hotellobbyn. Och någon gång i armarna på personalen. Ett hotell med tröst. Och stort hjärta.

Nu är jag inte vidskeplig av mig, jag tror inte på övernaturliga skeenden. Men lik väl kändes det symboliskt, där jag nu satt och drack mitt te. Som att jag nu kunde sluta cirkeln. Och att det var solen som fört mig tillbaka till hotellet, för att jag skulle kunna stänga kapitlet till den tunga period som varit.

När solen sjunkit för lågt för att kunna nå mig, gick jag in med tekanna och mugg. Tjejen som den gången i mars checkat in oss, gav mig en varm blick. Jag besvarade den. Denna gång inte med gråt, utan med ett leende. Därefter klev jag ut i den friska luften, hoppade upp på cykeln och började trampa hemåt. Samtidigt som det inom mig spreds en känsla som jag inte känt på mycket länge. En förnimmelse av hopp. Och tacksamhet för livet.

”The sun is only shining

like it always does,

But I never noticed it

in the sky before”

(Textrad ur låten ”The walls of the world” with Katie Melua)

// Coddi.

(och ifall någon undrar; detta är inte ett samarbete med Hotell Mårtenson, utan min egna högst privata reflektion kring året som gått)