I vart fall hoppas jag att inget mer krånglar. För det var ju inte sjukdomar och död bloggen primärt skulle handla om. Utan om livet…

Operationen gick hur som helst bra. Däremot är det återhämtningen som tar tid. Så värst förvånad är jag egentligen inte. Jag vet hur det brukar bli efter mina operationer. När andra patienter glatt kan vinka hejdå några timmar efter narkos; då hänger jag ännu över en spypåse. Därtill försvinner min förmåga att kissa helt och reflexen tar lång tid på sig att hitta tillbaka. Det slutar alltid med att jag måste tömmas med kateter, denna gång två gånger. Som om inte det vore nog; jag är svårstucken. Mina blodkärl är svåra att hitta och de rullar undan och spricker lätt. Och när det inte går att sticka mer i armarna får blodprov tas från fötterna. Även den mest luttrade sjuksystern får sig som regel en utmaning. Det är alltså inte vårdpersonalen det är fel på, utan min kropp. Vi är helt enkelt inte överens, min lekamen och jag. Men allra värst är ändå att få igång magen efter att ha varit sövd och gått på morfin. Hela systemet stannar upp. Därför har jag de senaste dagarna vankat av och an, lätt framåtböjd, i en bön om att få bajsa. Tyvärr fungerar det inte att laxera sig hårt, det riskerar göra saken värre. Och tarmvred vill jag då inte ha! Nu räcker det med trubbel.

Medan jag ännu låg på UPPVAK kom kirurgen förbi. Hon ville berätta hur det såg ut i buken efter de tidigare operationerna. Det var sämre än jag hoppats; sammanväxningarna är omfattande och de gör så tarmarna inte kan röra sig fritt. När kirurgen berättade att tunntarmen vuxit ihop med bukväggen, uppbunden som den sitter i ett av de tidigare snitten, blev jag ledsen. Min arma mage. Kirurgen hade inte vågat skära, hon ville knappt peta bland tarmarna för att inte förvärra. Hon trodde hur som helst att denna operation inte skulle förvärra ytterligare, även om ingen riktigt kan veta (för varje ny operation riskerar bilda nya sammanväxningar mellan ytor som normalt ska vara åtskilda). Kirurgen tröstade mig och sa att det märks att jag lever hälsosamt, att det syns att jag hela mitt liv tagit hand om min kropp och min mage. För så är det. Jag kan aldrig slappna av. Ett idogt arbete jag som regel sköter i det tysta. Men med lite tur vinner jag andra hälsofördelar av att ha levt som jag gjort. Och fortsätter att göra. Vi får hoppas på det.

Hur som helst. Nu hoppas jag verkligen att detta blir de sista raderna jag skriver om gallblåsa, gallstenar och gallstensanfall. Nu är de ett minne blott. Och fortgår återhämtningen som jag hoppas den gör, kommer jag snart att kunna återgå till min solskensjakt. För nu är det väl ändå min tur att få lite medvind i livets segel?!

”And here I am

Just waiting for this storm to pass me by.

And that’s the sound of sunshine comin’ down”

(Textrad ur låten ”The sound of Sunshine” av Michael Franti)

// Miss Coddi.