Det är sjuksköterskan som arbetar som samordnare som ringer och hennes varma stämma frågar om jag är frisk. ”Jovisst” svarade jag, trygg i vetskapen om att jag hållit mig isolerad senaste tiden. Jag hade nästan gett upp hoppet om en operation före helgen, eftersom vi kommit en bra bit in på veckan. Men då samtalet kom sent på eftermiddagen, fick det mig ändå att börja hoppas…

”Kan du komma in för provtagning i morgon? Det blir operation på fredag”. Jag trodde knappt det var sant. Plötsligt sköt glädjekänslorna genom kroppen och det blev svårt att hålla tårarna tillbaka. Äntligen. Måtte detta nu hålla så operationen blir av. För den är viktig att få avklarad, inte bara för att min gallblåsa är sjuk. Utan för att jag i väntans tider haft svårt att tänka framåt; min oro och rädsla för komplikationer har gjort att jag inte vågat planera för min framtid. När jag därtill fick veta att det kommer bli samma kirurg som opererar mig, som Tjoppe hade i samband med att han fick sin diagnos – fanns inget längre att tveka på. Ett större förtroende för en läkare går inte att finna. Mer än väl är jag beredd att låta honom lägga ett snitt på min ännu solbrända mage.

Plötsligt byttes mina annars så långsamma dagar ut mot förberedelser. Nu har jag ordnat så jag, när jag blir utskriven, blir hämtad och de första dagarna kommer jag bo hemma hos sonen. Mitt barnbarn har lovat att baka pepparkakor åt farmor. För hjälp och support i början skadar nog inte. Inte minst med tanke på att jag efter den förra operationen råkade ut för en inre blödning. Först ett par dygn senare började stora bukmuskeln spontant att blöda, och hade det inte varit för att vårdpersonalen uppmärksammat att mitt blodtryck och blodvärde föll, hade jag kanske inte märkt något själv. För det gjorde faktiskt inte ont och något blod rann inte ut ur kroppen. Som tur var befann jag mig på sjukhuset så de snabbt kunde köra iväg med mig till operation igen. Därför är det bra att jag denna gång inte ligger ensam och nyopererad hemma i lägenheten utan tillsyn.

Innan det förlösande samtalet, tog jag en dag på mig vandrarkängorna och gav mig ut i skogen. Jag behövde få tänka och det samtidigt som jag promenerade mig trött. Få perspektiv efter allt som hänt. Reda ut bland minnen och känslor. Med i ryggsäcken hade jag nygräddade pannkakor, lagade på de ägg jag fått i gåva av Fia (hon har egna höns). Ägg som förvisso kan trigga gallstensanfall, men pannkakor visste jag att jag tålde och därför hade jag samma morgon ställt mig vid spisen för att grädda dem.

Förutom en paus på halva vägen för att se ut över havet och inmundiga min matsäck, promenerade jag i timmar. Jag lät tankarna gå tillbaka i tiden, från början av detta år och framåt, till nutid. Jag behåller för mig själv vad jag tänkte och kände. Jag grät en hel del men det gjorde ändå gott att få reflektera. Detta är onekligen det svåraste jag gått igenom, någonsin – och än är det inte helt över. Men nu börjar jag i vart fall ana åt vilket håll framtidens vindar blåser. Jag har en idé om vad jag vill göra. Men för att nå dit behöver jag även ha lite flyt i mina ansträngningar, allt hänger inte på mig. Det handlar om arbete och fritid, om hur jag uppnår balans i livet och vart på jorden jag vill befinna mig, och när. Och även om det kommer kräva sin tid att uppnå det jag önskar, känns det ändå gott att äntligen ha en målbild. Ödmjukt inser jag att mycket kan ändras. Men ändå. Jag tror jag vet hur jag ska finna solskenet.

I morgon opereras jag, så nästa gång jag skriver så är nog operationen gjord. Tills dess, ha det så gott.

//Coddi.

Och här kommer några härliga naturbilder från min vandringsdag…

”It’s a brand new day
And I got lots of love to give away
don’t matter if it’s raining
Nothing can phase me
I make my own sunshine”

(Textrad ur låten ”I make my own sunshine” med Steven Tyler)

(Tack alla som stöttat och stöttar mig, ni vet vilka ni är)