I mörkret har jag svårt att se Konstruktörens ansikte, men jag hör honom. ”Tvi, tvi, tvi…var det här din idé???”. Sanden han försöker spotta ut säger något om hur galet påhittet var att sova under bar himmel. Jag visste mycket väl att Konstruktören var lika skyldig som jag, fast han nu lekfullt försökte lägga ansvaret på mig. Klockan är halv fem på morgonen och förutom Konstruktören ser jag mina andra vänner sova hårt omvirade i sina filtar på stranden. Det behövs eftersom kylan tränger sig på. Trots att underlaget är knöligt, känns natten magisk. Emellanåt har jag vaknat till och då lyssnat till havets vågor som rullat in mot strand – och låtit min blick vila mot himlavalvets alla stjärnor. Till skillnad mot Konstruktören vaknade jag aldrig med sand i munnen. Det hela hade börjat med en fest på stranden som varat till sent inpå natten. En barbecue som blivit fantastiskt lyckad och som vi alla sent skulle glömma. Fast allt hade inte gått i lyckans tecken…

Till vår ankarvik hade först vännerna på svenskbåten Krusmynta kommit inseglandes. Därefter dök Werner upp med besättning, han vars båt brann upp bara några dagar efter Tjoppe dött. Nu kom han med sin nyinköpta båt och la sig intill oss. Några andra vänner hade tagit bussen från Lissabon till Portimao. Plötsligt var vi ett helt gäng och vad passade väl bättre då, än att sammanstråla för en barbecue. Med några fler seglare tillfrågade samlades vi redan på eftermiddagen där vi med jollarna fyllda med grillar, mat och dryck snart kunde rigga upp för ett riktigt strandparty. En salig blandning nationaliteter och språk – men vad som bäst förenade oss, var viljan att ha skoj.

Det blev århundrades bästa strandfest. Uppsluppen med idel glada människor; kanske för att det var sista chansen för året, så här i oktober månad. Som den bästa inramningen man kan föreställa sig, fast på riktigt. Som om vi känt varandra sedan länge, fast flera av bekantskaperna var nya. Kvällen var ljummen och när solen började dala, satte vi på musik och tände ljuslyktor. Och i sanden dansade vi i solnedgången, barfota. Andra valde att sitta och prata, om båtar och om livet. Vid något tillfälle dök Konstruktören upp vid min sida, med varm blick och ett stort leende – och han lutar sig fram för att jag ska höra; ”vilken härlig stämning, kolla runt”. Och jag kan inget göra än att hålla med; i bukten guppade segelbåtarna tryggt med sina ankarljus påslagna och i lågvattnets förgrund låg den vattenmättade sanden blank som en spegel. Allt inramades av våra egna ljuslyktor och skrålet från vänner som aldrig ville att natten skulle ta slut.

Någonstans där, när jag dansar som bäst, upptäcker jag att jag förlorat mina bästa solglasögon. I sanden troligtvis, kanske i vattnet. Trots att vi är flera som letar hittar vi dem inte, mörkret försvårar. Till slut får jag ge mig. Men kanske att den bästa festen i mannaminne var värd ett par solglasögon, trots att de som var inköpta i Afrika och valda med hjärtat, därtill korrigerade utefter mitt synfel. Så förhoppningen om att hitta ett par liknande visste jag skulle bli svårt. Nåväl. När vi till slut bröt upp festen bestämde sig Konstruktören och jag för att sova på stranden för att fortsätta leta i soluppgången. Och helt otippat fick vi sällskap av våra vänner från Amora. Hur knasigt och roligt som helst. Lite kallt. Med sand i munnen, innanför kläderna och mellan tårna. Dock med vackra stjärnor på himlen och havets vågor intill. Tyvärr fann vi inte solglasögonen ens när solen gått upp. Men under natten hade jag kommit på en idé nästan lika knasig som att sova under stjärnorna. Men den vågade jag inte yppa för Konstruktören. Inte där och då…

”Runnin’ through this strange life

Chasin’ all the green lights

Throwin’ up the shade for a little bit of sunshine”

(Textrad ur låten Sunshine av gruppen Onerepublic)

Vännerna kommer inseglandes…

Ännu tidigt på kvällen…

Gänget från Amora…

Vi äter och minglar…

Och snackar om båtar…

I väntan på att maten ska bli klar…

Grillmästaren sätter fart…

Jag och Filipa… (ännu med solglasögonen i mitt ägo)

Segelbåtarna i ankarviken…

Solnedgången…

Och vi tänder lyktor. Men mer än så kan vi inte visa i bilder för sen tog skrålandet, musiken och dansen över…

Tack vänner för en oförglömlig eftermiddag, kväll och natt!

Och så den glada Sunshine-låten som jag plockat textraden ur;

//Coddi.