”Ledsen att dagarna för dig inte är så roliga här med allt meck” ursäktade sig Konstruktören en av dagarna han stod med hydraulolja upp till öronen. Jag bedyrade att det var lugnt, att jag förstod att styrningen var rätt så viktig att få dit innan vi kunde hitta på något annat. Nog för att jag hade några personliga önskemål. Men samtidigt är jag den som trivs i det enkla, inte minst är jag van att leva på liten yta där ständigt underhåll pågår (vilket tenderar vara fallet när man bor på en segelbåt). Får jag bara möjlighet att krypa upp i soffan med en kopp te och en bunt böcker och papper och penna, så trivs jag. Men så kom dagen trots allt, fast den satt lite hårt inne. Dagen då det hydrauliska styrsystemet åter fungerade så Konstruktören kunde lägga ifrån sig verktygen. Nu skulle jag äntligen få min försenade födelsedagspresent…

För det var så att vi i början av året hade bestämt att vi tre (Tjoppe, jag och Konstruktören) skulle gå på museum och se Banksy på min födelsedag. En heldag i Lissabon hade jag önskat mig med en lunch och promenad genom den gamla stadsdelen Alfama. Men så kom sjukdomen emellan och min födelsedag blev absurd konstig. Jag minns att jag firade den med att tömma mina tårar över kullerstenarna i Halmstad. Att åter vara i Lissabon och faktiskt få göra några av de ting som sedan länge varit inplanerade, gör gott. Förvisso nu i konstellationen att vara två vänner och inte tre. Men ändå. Nästan på dagen sex månader efter min födelsedag fick jag se utställningen samt flanera runt bland Lissabons gator.

Konstruktören tog sig hemvant runt i stan, i sin ungdom bodde han i Lissabon. Vi följde rälsen till 28:ans spårvagn i jakt på ett fint fotografi, men överallt fanns turister som störde den perfekta bilden. Snart var det i helt andra kvarter vi hamnade, med färre turister och vid en av gränderna drog Konstruktören med mig för att visa vart han bodde för trettio år sedan. Onekligen är det en tillgång att ha en vän som både hittar och som kan språket. Det är spännande att lyssna till alla anekdoter, om episoder ur hans liv från tiden innan jag kände honom. Vi gick gata upp och ner och däremellan sökte vi upp någon vacker utsiktspost. Därefter, som kronan på verket, fick jag se utställningen som rymmer mer än 100 konstverk av den svårfångade skaparen Banksy. För övrigt är hela Lissabon fylld av gatukonst; från den olagliga graffitin som man ser på mer ljusskygga platser, till den statsfinansierade dito som på sina ställen tar hela husgavlar i anspråk. Första gången jag kom till Lissabon tyckte jag att staden var nerklottrad, ruffig. Idag ser jag konsten som en del av atmosfären och det är onekligen inte bara jag som känner så; Lissabon har kommit att bli Europas okrönta huvudstad för urban konst. Lite fotografier från dagen, min försenade födelsedagspresent. Tänk att den ändå blev av.

En mans konst av stenar utmed floden Tejo…

Konstruktören har tålamod, ofta vill jag stanna och titta på något…

Lissabon har något för alla…

Lissabons många spårvagnar… Vi övergav snart en bra bild på den berömda 28:ans spårvagn. När Konstruktören bodde här i sin ungdom var det inget speciellt med den. Idag får man köa länge för att åka med den…

Överallt går spåren…

Ändstation…

Ännu en gata i staden…

En av Lissabons utkiksplatser…

Fångad av Konstruktörens lins…

Nytaget foto i gammal tappning…

I en gränderna…

Vad finns det att se här…?

Ju mer jag ser av Lissabon, ju mer älskar jag staden…

Ännu en vy över Lissabon…

Den obligatoriska selfien…

Första gången tyckte jag staden var ruffig, nu ser jag den som charmig…

”Kom ska jag visa dig vart jag bodde…”

Det var inte här om ni trodde, ha ha… detta är Banksy-museet…

Så fick jag min födelsedagspresent till slut ändå… (TACK Konstruktören!!!)

//Coddi