Äntligen kom hon så iväg på ”coddiwompling” igen; flickan i mig som förlorat jämvikten i livet efter allt som hänt. Under en eftermiddag fick jag hänga med killarna på Lotsen, fika och ta en titt på stationen och se vad de gör under timmarna de inte kör lotsbåt (där deras huvuduppgift är att hämta och lämna lotsarna vid fartygen). Men det stannade inte med ett besök på land, jag fick även möjligheten att följa med en av pilotbåtarna ut…

Under den dåsiga septembersolen låg havet och väntade på mig, ett återvändande som skulle komma bryta den långa period jag varit borta från öppet vatten. Tio månader hade gått i det som skulle komma att bli min sista segling med Wilma och Tjoppe, en seglats då vi dessutom blev attackerade av späckhuggare. Att jag vände havet ryggen hade ingenting med incidenten att göra, utan berodde enkom på att Tjoppe gick och dog. Därför var det med en speciell känslan jag gick ner till bryggan och den väntande pilotbåten. Väl ombord pekade min båtmanskompis på förarsätet och sa; ”Nu är det du som kör”. Det var inte mycket annat att göra än att starta motorn och sen lägga ut.

Det var precis så roligt att köra lotsbåt som jag kunnat föreställa mig. Och såklart något helt annat än att framföra Wilma. Först körde jag en sväng på Nissan och vände därefter åter för att hämta upp nästa båtsman; jag la till med bogen mot kajen så han kunde hoppa ombord. Därefter drog vi ut till stora hamnen där ett stort lastfartyg höll på att lämna kajen i sällskap av två bogserbåtar. Jag körde bakom tills vi kom så pass långt ut att jag kunde köra om det 200 meter långa fartyget. Snabbt upp i 17 knop och då säger min kompis åt mig att gira dikt styrbord, med fullt roderutslag. Innan jag gör manövern kollar jag så jag förstått ordern korrekt; ”Full gas och gira fullt styrbord???” Jag tvekar. Men när jag fått det bekräftat svänger jag för glatta livet. Wow, vilken känsla. När jag svängt upp så fören pekade mot fartyget, lämnade jag över min plats. Det hade blivit dags att hämta de två lotsarna ombord på fartyget. Nu fick jag istället stå bredvid och se hur det går till, vilket var minst lika spännande.

På väg tillbaka till stationen sitter lotsarna vi hämtat, båtsmännen och jag och ”tjabbar”. Gemytligt snack och jag bara älskar det. Det är i dessa sammanhang som jag mår som allra bäst, bland män i en miljö långt från högklackat och nagellack. Och när min kompis kallar persiska viken för perversiska viken, då håller jag på att dö av skratt. Plötsligt slår det mig att jag totalt glömt bort min mediokra situation; inser att det värker i käkarna för mitt leende har varit konstant under flera timmar. Ett bättre sätt att tillbringa en eftermiddag på kan jag inte tänka mig. Nog fanns där alltid lyckokänslor och solsken; att köra lotsbåt var riktigt roligt.

Nu har jag hoppat på ett tåg och dragit vidare någonstans i landet…

// Miss Coddi.

Jo, och så var det ett par saker till… Ett stort tack till grabbarna på lotsen för att jag fick hänga med er, ni gjorde min dag. Och här kommer en liten film från dagen. Glöm för bövelen inte bort att sätta på ljudet.

Tio månader sedan jag var ute på öppet vatten…

Hade jag varit lite yngre hade jag absolut kunnat tänka mig ett jobb som båtsman…

Hela eftermiddagen log jag och till slut fick jag ont i käkarna. Ovan som jag är…

Over and Out