Just nu är gallstensbekymret ett mycket större problem än sorgen. Med en helg som resulterat i två akuta sjukhusbesök, hann jag inte mer än innanför dörren förrän nästa anfall började. På randen till utmattning red jag ut stormen ensam i lägenheten, hårt medicinerad, till tonerna av portugisisk fadomusik…

Vad man på sjukhuset kunnat konstatera, är att de höga levervärdena fortsätter att sjunka. Vilket är fantastiskt bra. Symptomen jag sökte för kunde därför inte kopplas till inflammationen utan det rörde sig om nya anfall. Möjligen orsakad av den sten som släppte från gallblåsan (när jag var i England) där den kan ha förirrat sig till de djupa gallgångarna. Rimligen för att symptomen nu ändrat karaktär och besvären återkommer så gott som dagligen. Men för att säkert veta behöver fler undersökningar göras, vilket är precis det som kommer ske när jag kommer till kirurgmottagningen.

Så efter denna helg där jag omväxlande på varit sjukhuset till att däremellan vara hemma och lyssna på portugisisk klagomusik, vaknade jag på måndagsmorgonen i princip smärtfri. Min första tanke var att jag var död. Ingen smärta, var det möjligt? Försiktigt vände jag mig om i sängen för att känna om en lägesändring gjorde skillnad. Men nej, fortfarande kände jag inte mer än den karaktäristiska ömheten som brukar kännas efter ett anfall. Kunde stenen om möjligt hittat tillbaka till gallblåsan, eller funnit vägen ut i tarmen? Eller hade stenen bara satt sig på en bättre plats i de djupa gallgångarna? Det var ju omöjligt att svara på. Men så drog jag mig till minnes den där gången kring millennieskiftet då jag drabbades av ett enormt gallstensanfall. På vägen till sjukhuset hade jag skrikit åt min dåvarande man att stanna bilen. ”STANNA, JAG MÅSTE SPY”. Ståendes i slänten hade jag därpå, med utsikt över de sörmländska nejderna, vrålat ur mig ett primalskrik. Med en efterföljande kaskadspya som garanterat hade gett mig årsbästa i grenen att kräkas längst. Samtidigt erfor jag hur något plötsligt släppte i bålen. Och när jag reser mig upp så är smärtorna i princip borta, som i ett trollslag. Det höga buktrycket måste fått den blockerade gallstenen att släppa. Så då var det bara att åka hem.

Efter denna helveteshelg som avslutades med ännu ett gallstensanfall, vaknade jag på måndag morgon och kände mig nästan frisk. Trött såklart efter gallstensanfallet som hållit på till halv fem på morgonen. Men i övrigt helt ok. Efter en försiktig frukost gav jag mig ut på stan och letade upp en burk färg till NK-skåpet jag vill måla om. I färgaffären, där vi tidigare varit företagskunder, berättade jag för tjejen som jobbar där vad som hänt. Att Tjoppe dött. Hon blev såklart ledsen att höra och i farten gav hon mig samma fina rabatt som vi tidigare haft, fast jag inte har företaget kvar.

Förr målade jag fartyg med Jotun, nu vankas ett gammalt NK-skåp…

Något annat som jag tänkt skriva om tidigare, men som inte blivit av på grund av de dumma gallstenarna, är att jag varit på filminspelning. Som statist i den kommande långfilmen ”Gyllene Tider”. Iklädd ett mode som slår an året 1979 bar jag ena dagen en märklig blå bikinitopp som fick brösten att likna två strutar. Scenerna spelades in på en strand i närheten av Halmstad. Dagen därpå var vi inne i centrala Halmstad och filmade. Då fick jag bära mer kläder, vilket var bra eftersom många förbipasserande var nyfikna. Inte för att jag har något emot att gå naken. Det var riktigt roligt att vara med, ta del av filmproduktionen och träffa nya människor. I övrigt kan jag inte gå in på alltför mycket detaljer, då det ju heter att jag inte får gå handlingarna i förväg. Ni får helt enkelt se filmen efter den haft premiär.

Som ni förstår på den mer optimistiska tonen i detta inlägg, så har jag för stunden torkat tårarna. Jag har inte lika ont och jag ser hoppfullt fram emot att få komma till kirurgmottagningen. Det finns nog en sol för morgondagen. Och kommer den inte till mig än, så kommer den när molnen skingrat sig. Det finns hopp. (Missa inte bilderna längst ner i inlägget)

”Sunshine tomorrow”

Lagom tungt jobb att sitta på en strand i solskenet…

Ett gäng statister som väntar på att bli utplacerade och instruerade…

Allmänheten fick hålla sig borta…

Over and Out