Jag rotar i väskan efter plånboken, men finner den inte. Frenetiskt söker jag i minnet efter när jag senast hade haft den framme. Det var på flygplatsen i London och ut från WHSmith hade jag kommit med en nyinköpt flaska vatten och en sandwich. Jag mindes att en kvinna sprungit in i mig just som jag höll på att stoppa ner mina saker i ryggsäcken. Nära att tappa balansen hade en annan kvinna dykt upp och frågat vänligt om jag var ok. Med ens inser jag medan jag rotar runt i väskan, att jag måste blivit utsatt för en kupp och bestulen på min plånbok…

Det hela låter som en bättre inledning på en roman. Men nej, detta är inte fiktion utan vad som hände mig häromdagen. Med kort varsel hade jag valt att avbryta min utomlandsvistelse för att söka vård hemma. Och när jag upptäcker att plånboken fattas (och inser att jag blivit bestulen) står jag invid en biljettautomat på Köpenhamns flygplats för att köpa färdbevis till tåget som ska ta mig hem till Sverige. Sofistikerat tillvägagångssätt och kvinnorna måste ha samarbetet, den ena med uppgift att avleda min uppmärksamhet. Kvinnorna var nu en plånbok rikare med mitt körkort, id-kort, kreditkort, bankkort och kontanter i valörerna euro, pund och svenska kronor. Medan jag stod strandsatt i Danmark med en känsla av att ”detta inte händer mig”. När jag låtit sanningen sjunka in slår jag numret till banken för att spärra korten. Därefter ringer jag Konstruktören och gråter…

Jag hade ändå tur, för inga köp hade registrerats under tiden jag varit i luften. Och hem hade jag lyckats ta mig, trots avsaknad av kort och pengar. Men i övrigt, som om inte det inte vore nog med prövningarna livet utsätter mig för. Sorgen såklart. Men framför allt är det den molande värken och oron för ett nytt gallstensanfall som tär på krafterna. Jag mår inte riktigt bra.

Dagen efter hemkomsten hade jag inbokad tid för provtagning. Och medan jag väntade på provsvaren passade jag på att förlustanmäla plånboken hos den svenska polisen samt till Gatwick. Nya bankkort beställde jag och nytt nationellt id, körkort likaså i farten. Rätt motiverad men tärande trött efter resa och värk loggade jag senare in på datorn för att se om resultaten från provtagningen kommit. Med förstämdhet ser jag att levervärdena är fortsatt höga och tyvärr har de stigit sedan den senaste provtagningen gjordes. Läkningen ser inte alls ut att gå åt rätt håll. Då klockan var mycket fick återkoppling från läkare ske först dagen därpå.

Den här stapeln blev jag inte glad av att se. Förvisso var ALAT-värdet betydligt högre vid första provtagningen i England. Vid andra provtagningen hade den sjunkit men nu har värdet åter börjat stiga (provtagningarna från England syns inte på stapeln).

Jag har nu blivit remitterad till kirurgen på Halmstad Sjukhus och mer vet jag inte i nuläget, det är helg. Men starkt tillsagd är jag från den läkare som återkopplat, att jag direkt ska ta mig till akuten om jag får ett nytt gallstensanfall, värk eller feber. Så här går jag nu runt i mina tjugosex kvadrat och försöker roa mig med hur jag vill inreda lägenheten (det ska väl gå fort). Något tilltufsad men ändå glad för att vara hemma, nära sjukhuset. Lite ledsen såklart över att jag fått ödelägga flera av resplanerna. Tanken var att jag skulle stannat längre i Storbritannien och hälsat på Tjoppes släktingar. Jag planerade även spendera några dagar hemma hos mina engelska föräldrar (tack och lov hann jag träffa dem lite snabbt) samt möta upp flera vänner. Efter vistelsen i England var tanken att därefter ta flyget till Venedig för att där, i en by utanför, spendera några veckor med att skriva. Samma vän som lånat mig lägenheten i Hammersmith, har en lägenhet där. Med utsikt över ett torg och ett litet café. Ett charmerande ställe. En blond änka hade säkert satt ”griller i huvudet” på italienarna. (a Swedish idiomatic expression roughly meaning ”to give someone strange ideas”).’

Nu blev det inte så och mitt sökande efter solsken går onekligen inte så bra.

”Ain’t No Sunshine”

//Coddi.