Ok. Jag har haft tid att tänka. Inte minst kring det Cat sa. Cat som till yrket är etnografisk fotograf; ständigt kringflackande på jorden med sin ryggsäck och kamerautrustning. För att dokumentera de folkslag och människor som befinner i utkanterna av vårt samhälle. Från Himalayas höjder till Arktis iskalla breddgrader, vidare till öknar och regnskogens utkanter; i månader har Cat följt de sista fritt strövande nomadfolken med sin kamera, för att med sina bilder förmedla något viktigt till eftervärlden. Cat är en prisbelönad fotograf. För mig är hon min vän. Och just hemkommen till London hör Cat plötsligt av sig och vill träffas…

Vi hann precis ses innan jag for till West Sussex för att vila upp mig hemma hos min engelska syster. Gallstenen som fastnat i gallgången hade ställt till det. Med höga enzymvärden som i blodet ska ligga under 40 (engelsk enhet) men som i min kropp stigit till oroväckande 1029. Jag hade ont och var trött. Ledsen. Ett mentalt bakslag med dystra tankar, kanske de första sedan Tjoppe dog. De återkommande gallstensanfallen har onekligen gjort det svårare att komma vidare och det solsken jag söker, ter sig allt längre bort. Till min stora lycka kom först Susan och räddade mig, och sen Cat.

”Det du försöker göra är alldeles för svårt” sa Cat över tallriken med lax vi delade. ”Har du aldrig levt ensam så är det fel ände att börja i”. I hela mitt liv har jag haft människor omkring mig. Tidigt blev jag mor till fyra barn och jag har alltid haft någon att dela min vardag med. Med Tjoppe levde jag tätt ihop, de sista sju åren på ombord på Wilmas begränsade yta. Vi lämnade aldrig varandras sida.

Cat var övertygad om att mitt försök att hela mig genom att vara ensam, var helt fel väg att gå. ”Så gör man inte på andra platser på jorden”. Cat menade att jag måste jobba med igenkänning. Inte sitta ensam i någon lägenhet i London eller Venedig. Det vore mentalt dödsdömt med risk att göra som Van Gogh; skära av mig mitt vänstra öra. ”Du ska göra tvärt om, du ska se till att alltid ha människor omkring dig – dygnet runt – och i stunder du känner dig mogen kan du träna dig på att vara ensam i kortare perioder”. Så la Cat till; ”du måste ha tålamod”.

Utan att ha några svar kring min egen situation, så lyssnade jag ändå. På något vis kan jag inte se förbi att jag de senaste tretton åren levt på båt. Att jag alltid varit omgiven av andra, aldrig sovit ensam. Det är kanske därför folk skaffar ny hund nästan omedelbart efter de förlorat sin fyrbenta vän. För att man känner sig tom utan sällskapet och inget hellre önskar än att bli hel igen. Är det något jag lider av så är det ensamheten, om kvällarna vill ni inte vara i mina kläder…

Med Cats kloka ord i minnet upptäckte jag så snart jag kommit till West Sussex att Cat hade haft så rätt. Ensam i lägenheten i Hammersmith grät jag ofta, särskilt som jag blev sjuk. Men så fort jag kommit hem till min engelska syster med de människor som ständigt finns omkring – och inte minst med fyrbenta Elsie vid min sida – kände jag mig inte alls så modstulen längre. Med löfte om att jag får stanna så länge jag behöver, fann jag plötsligt den ro jag eftersträvat. Nu när jag tänkte såsom Cat menade att jag skulle göra. Cat sa även att jag måste vara mer aktiv i att söka dessa sammanhang. Ensam är inte stark, särskilt inte med min rispa i skivan – där jag inte bara förlorat min livskamrat, utan även mitt sammanhang.

Cat var övertygad om att jag borde fortsätta skriva. För även om jag hade för avsikt att göra ett uppehåll i bloggskrivandet för att få distans och tid att läka, går det inte att bortse från att mitt plitande med ord är en viktig ventil (vid sidan om det uppenbara att det är mitt intresse). I synnerhet när livet är svårt behöver jag få skriva, med er läsare som min spegel. Det märkliga dock, är att så fort jag aviserade om att jag drar mig tillbaka från den sociala manegen, så fick det precis motsatt effekt. Istället började många höra av sig privat; med tycke om hur bra det var för mig att inte längre vara offentlig, med följdfrågan om hur jag mådde och vad som nu kommer att hända. Som att man nu ville ha informationen levererad av mig personligen istället. Av omtanke såklart. Bli nu inte oroliga, med flera av er har jag en privat dialog sedan tidigare, ni vet vilka ni är. Men jag hade inte räknat med en tsunami över Whatsup, Messanger och Mejl. Och de som skrev kunde ju knappast veta att så många andra gjorde detsamma. Det blev lite för mycket.

Syvende och sist är det ju jag som själv väljer vilka ord jag ska publicera på bloggen. Min text tål därför att läsas offentligt och jag lämnar inte ut allt, hur transparent och öppen jag än må verka vara. Bloggen ”Projekt Sunshine” är mitt skötebarn som började med att jag skrev för min och Tjoppes pappa, så de kunde följa vårt förra båtprojekt. Med tiden utökades läsarkretsen till att idag omfatta följare över hela världen. Tjoppe visste vad skrivandet betydde för mig och det var det sista jag lovade honom innan han dog, att inte sluta skriva. Ett löfte som känns väldigt svårt att bryta. (Och tro mig, att istället knåpa på en möjlig framtida bok i min ensamhet är inget bra alternativ).

Så vad jag tänker, är att jag ska bli bättre på att bara skriva när lusten pockar på. Att jag inte ska känna kravet att leverera. Så får ni läsa när det väl dyker upp något inlägg. Kan vara frekvent, kan vara mer sporadiskt. För ni läsare är trots allt viktiga i sammanhanget. För er har jag skrivit i femton år och att plötsligt ta bort även denna igenkänning, vore att gräva gropen ännu djupare. Vad jag oroas över om jag inte håller liv i bloggen är att den snart ska börja rinna ut i sanden. Jag betalar för min webbplats och äger således min domän, mina texter och bilder. Det är ett fantastiskt tidsdokument jag knåpat ihop. Bara det att det finns uppåt 15.000 bilder på min blogg där de flesta är på Tjoppe. Idag tittar jag inte nämnvärt på dem. Men jag kanske vill i framtiden. Eller Tjoppes barn, barnbarn, bröderna och vännerna…

De nya tankebanorna som Cat hjälpt mig med är ännu i sin linda. Så medan jag bidar min tid i West Sussex och vilar upp mig i denna fantastiska miljö med människor jag känner mig trygg med – med fyrbenta Elsie som inte släpper mig för en sekund – så funderar jag vidare. Jag leker med tanken att jag kanske måste upp på ”hästen” jag trillat av. Absolut inte bli seglare på heltid igen. Men i vart fall mönstra på någon båt för att se vad jag känner. Det vore igenkänning om något.

Cat tog med sig sin kamera när vi träffades. Egentligen var det väl lite för mörkt när hon fotade men vilka bilder ändå. Och jag som inte är van att posera framför en kamera. Någon supermodell blir jag nog aldrig men faktiskt fint att spara för framtiden, från tiden jag stod i vägskälet.

Är du nyfiken på Cat så finner du mer info här; https://www.wildspaces.com/pages/cat-vinton

(Bilden på Cat är lånad från länken ovan)

Fler bilder från mina dagar i West Sussex…

Elsie ger mig tröst…

Dagarna ägnar jag mig åt att vila och umgås. Här läser jag Susans bok och det ger onekligen en ny dimension att känna flera av de personer som figurerar i boken. Boken är en fröjd att läsa och det säger jag inte bara för att jag känner Susan…

Det är här jag hänger mest om dagarna…

// Coddi