I datorn hade jag en färdig text till nästa inlägg. Men så ångrade jag mig när det var dags att publicera. Dels för att den resa jag gör för att hitta solskenet ser ut att bli brokig. Jag tvekar, av flera anledningar. En handlar om min hälsa, för gallstenarna har tyvärr fortsatt ställa till det för mig. I veckan hade jag ett kraftigt anfall som varade i över tolv timmar. Jag kände att något var fel och det skickades ut en ambulans. Därefter fick jag söka akut igen ytterligare tolv timmar senare. Den sten som blockerat gallgången har nu släppt och inflammationsvärdena med den. Men två levervärden är fortsatt kraftigt förhöjda och jag ska därför tillbaka till sjukhuset här i Hammersmith på onsdag…

Mitt i allt hade jag ändå tur, för Susan dök upp. Hon, ensamseglaren som tillhör den unika lilla skara av människor jag håller extra mycket av. Vi har pratat om segling, om författarskap. Om livet. I flera år arbetade hon på The Guardian och inom kort kommer hon ut med sin bok. I den finns jag och Tjoppe med i ett kapitel där Susan berättar om mötet med migranterna utifrån hennes perspektiv. Om den natt då Wilma blev rammad och bordad – och Susan satte kurs mot Wilma med risk för sin egen säkerhet (och jag lovar att Tjoppe verkligen försökte få henne att låta bli). Men hon var fast besluten om att komma till undsättning efter att hon hört Tjoppe ropa ut MAYDAY över radion med det efterföljande MAN OVERBOARD. Initialt trodde Susan liksom våra övriga vänner på havet, att det var jag som fallit överbord. Men Susan bytte kurs och en stund senare dök hon upp ur skuggorna likt en riddare i natten, på sin blott åtta meter långa båt. Händelsen satte spår i oss alla. Även hos Marcus, John och Margriet som också var där på havet den natten.

När nu Susan dök upp i Hammersmith hade hon med sig ett exemplar av det färdigredigerade manuskriptet. Den färdiga boken kommer ut i mars.

Alla tvära kast med hälsan i kombination med de samtal jag haft med Susan har fått mig att reflektera över mitt eget skrivande. Susan ger mig mycket beröm för mitt skrivande. Men i min strävan att vara autentisk och ärlig, i synnerhet i denna sorgeprocess, gör att jag för närvarande upplever en trötthet jag inte känt förut. Jag behöver backa, känna in och hämta ny kraft. För jag tänker att det som återspeglas i mina texter och som ger en viss bild av mig (som förvisso är jag, för jag försöker verkligen skriva från hjärtat) ändå bär en åtskillnad mot den jag innerst inne känner att jag är. Få personer har tillträde till mina innersta tankar och jag inser att det är där jag måste börja. Invid kärnan. För att hitta tillbaka till min förlorade kompass och mitt sökande hjärta. Jag kommer därför inte publicera något på bloggen på ett tag. För jag behöver lägga fokus på att bli frisk. Var inte oroliga för jag har mina nära vänner. Jag är inte ensam…

Tjoppe och Susan, en bild tagen 2018. De fann ett speciellt vänskapsband…

Jag och Susan häromdagen på akuten…

Jag mår tyvärr inte så bra…

I Susans kommande bok handlar ett stycke om mötet med migranterna ute på Medelhavet…

Susan tog en bild av Miss Coddi (mig) på Hammersmith Bridge innan vi skiljdes åt…

”Like sunshine, blue skies and the river on
A hot hot day
Moonlight and a good fight, standing out
In the pouring rain
So many things that money buys
But really nothing I can find
Like sunshine and love”

Textrad ur Jessica Andrews ”Sunshine and Love”

PÅ ÅTERHÖRANDE !

//Helena, eller Miss Coddi om ni så vill.