Mina 26 kvadrat

Ett skepp kom lastat. Tja, det var väl kanske inte riktigt sant, men i vart fall dök en bil med släp upp. Det var min stand-in-pappa ”Herr Segelmakare” som kom med mina saker från Lysekil. Nu kan jag äntligen börja fixa till mitt hem på tjugosex kvadrat. Och det är på tiden, månaderna har gått utan vettiga möjligheter att kunna förvara saker eller för den delen laga mat. Inte för att jag har någon lust att laga mat, den har jag tappat. Men om och när. I vart fall har jag alla husgeråd jag behöver nu, utom möjligtvis ett durkslag. Men såna finns ju att köpa…

Innan segelmakaren åkte hem bjöd jag på lunch. I förväg hade jag snott ihop en liten sommarlunch så vi kunde sätta oss till bords direkt, så snart kartongerna och det tunga NK-skåpet var inburet. Det kändes trevligt att ha någon på besök och med ens kändes min lilla lya mer hemtrevlig trots alla kartonger som stod överallt. Men så var det inte vem som helst som satt vid mitt köksbord heller. Utan han som tillsammans med sin fru visat sån omvårdnad, som om jag vore deras dotter, under en tid jag var i Lysekil. Och gudarna ska veta att jag behövde det då. Den lilla flickan i mig fick en trygg famn att landa i, likt en segelbåt söker skydd i stormen.

Mina saker har dykt upp i Halmstad…

Ensamheten

Trots ambitionen att vara stark (som en bästa version av Miss Coddi) upplever jag att stigen ändå är snårig. Framför allt kvällarna känns hopplöst förvisade från morgondagens ljus. När mörkret faller kryper ensamheten på. I ett försök att härda ut försvinner jag in i skrivandet, musiken och poesin. Vilket får till följd att jag sitter uppe alldeles för länge och suddar. Tills jag däckar och stupar i säng. Det blir på tok för få timmars sömn.

En vän sa till mig; ”Ensamhet kräver tillvänjning”. Han borde veta. För han seglade ensam sin båt ett helt varv runt jorden utan att lägga till någonstans. Det tog sin tid, i 223 dygn var han ensam på havet. Långt ifrån civilisationen. Att få diskutera ämnet med någon som riktigt förstår känns värdefullt. Jag har fått veta att ensamheten har flera ansikten och jag tror jag bara upplever en. För mig har inte accepterandet varit det svåraste, inte heller saknaden. Utan det är just ensamheten. Den är tung att bära. Jag längtar till den dagen den lyfter från mina axlar.

Ultraljudet

Häromdagen gjorde jag den ultraljudsundersökning som bokats till följd av mina gallstensanfall. Länge undersökte läkaren och ömsom fick jag ligga på rygg, ömsom på sidan. När läkaren avslutade med att dra ultraljudet över magen på behörigt avstånd från gallan, kom tårarna. Han har hittat något, hann jag tänka. När jag var ung hade jag en neuroendokrin tumör i min mage. Idag bär jag inte bara ärr på kroppen, utan även i själen. På vägen hem cyklade jag så fort att tårarna torkade av fartvinden. Oron gnagde i mig, nu när alla sannolikheters omöjligheter är satta ur spel. Men det dröjde inte länge förrän min husläkare ringde upp och gav mig ett lugnande besked. De hade inte funnit några stora bumlingar till gallstenar. Däremot många små, ett litet grustag. I övrigt hade det sett bra ut. Jag blev så glad att jag ville ge doktorn en kram. Men över telefon gick det inte.

I nuläget blir det ingen operation, stenarna ligger fint där de ska och stör inte i några gallgångar. I övrigt gäller rådet att undvika mat som triggar anfallen och sen ha medicin med mig. Detta känner jag blir bra för jag är inte så glad i operationer. Jag har redan gjort min beskärda del. Skulle anfallen däremot tillta så blir det en remiss till kirurgen. Jag hoppas jag slipper. Både operation och anfall.

Mellanlandningen

Ja detta var en rapport från min mellanlandning i Halmstad. Snart drar jag vidare i min jakt efter solsken. Dit jag ska finner jag kanske inte så mycket sol i form av den man får på huden. Men desto mer för själen. Ni får snart veta.

//Coddi

”Life, it’s a mixture of sunshine and rain
Laughter, pleasure, teardrops and pain
All days can be bright, but it’s certainly true
There will never be a cloud that the sunshine couldn’t shine through”

(Textrad av låtskrivaren Scott Woodruff)