Bakom mig lämnade jag Lissabon. Samma morgon hade jag låtit handflatorna glida över Wilmas köl av betong som i morgontimmen kändes sval och skön. Jag viskade till henne. ”Ta hand om dig och vakta din nästa”. Avskedet lät jag gå fort och snabbt svalde jag tårarna som pockade på. Istället stegade jag ut i soluppgången med min resväska. Bort från det dammiga varvet, mot en ny framtid. Detta fick bli skiljelinjen mellan det som varit och det som komma skulle. Nu skulle jag omfamna framtiden vad den än månne föra mig. Nu var jag inte längre mitt gamla alias Styrman Pimpsten som haft som livsstil att segla…

Jag vill tro att jag verkligen inte försökt runda sorgen, utan tvärt om dykt rakt in i den. Med en öppenhet där jag hudlöst vågat sätta ord på mina känslor. Målet var egentligen aldrig att skriva för någon annan. Orden var för min egen skull. För någonstans har det behövt komma ut, det som gör så ont. Att ni lyssnat har berikat mig, jag vill tacka. Det finns mer texter, sånt som inte får läsas av någon. Än. Men nu orkar jag inte vara ledsen längre även om jag vet att jag på långa vägar inte har sörjt klart än. Jag vet att jag kommer att falla men nu vill jag inte längre ge sorgen så stort fokus. Utan tvärtom vill jag omfamna det nya på ett betydligt mer målmedvetet sätt. Jag har så mycket att ta reda på. Om mig själv, om vem jag är som ensam. Coddi om ni så vill. För att finna min nya kompasskurs i livet behöver hon få pröva sina vingar. Hon längtar ut. Det är dit jag vill stäva.

Sista kvällen skålade jag och Konstruktören. Vi har ingen aning om när vi ses igen, eller ens om. Men det känns ok. Jag tror (bara tror och hoppas) att jag nu kommit så pass långt i detta, att jag inte längre behöver klänga mig fast vid honom eller någon annan heller för den delen. Inte så desperat i vart fall. Jag tror att jag nu vågar stå på egna ben. Jag vet att det kommer att komma bakslag. Men nu är jag inte längre rädd. Det värsta har jag lagt bakom mig. Lite befriande känns det. Som att jag överlevde mot alla odds. Jag har haft stunder då jag tvivlat.

Väl medvetna om att det var vår sista kväll tillsammans ville varken jag eller Konstruktören gå och lägga oss. Vi satt timvis och pratade om egentligen ingenting alls, bara för att vi var så väl medvetna om det stundande uppbrottet. Men någon form av sammanfattning fick vi nog till. Att det nu på allvar var dags att släppa fram den där Coddi. Att jag nu börjar kunna lägga mycket bakom mig. Även om försäljningen av Wilma till fullo inte är klar, eller förrådet i Lysekil heller för den delen. Eller bouppteckningen. Så ser jag att allt börjar att få sin lösning. Tidigare samma kväll hade vi träffat våra vänner. En sista träff tillsammans innan jag lämnade Amora. Och fast jag lovat mig själv att inte gråta när det var dags att ta farväl, tappade jag mitt skydd och så kom tårarna ändå. Men det låg på något vis ändå något positivt över detta avsked. Det var inte alls som förra gången.

Så det var nog en rätt målmedveten tjej som lämnade Lissabon bakom sig, trots känslosamt farväl av Wilma, vännerna och Konstruktören. För även om det i framtiden kommer att komma dagar med tårar, så är mina steg stadigare nu. Så stadiga de nu kan bli med en liten skrynklig lapp i fickan som jag skrivit till mig själv. ”Du klarar dig, Coddi. Finn din väg”. Skulle jag tvivla kan jag sticka ner handen i fickan och vidröra orden med fingret.

// Coddi

En av många cykelturer…

Sista kvällen samlas vi för en liten fest, jag och vännerna…

Vi gillar varandra, fast vi kommer från så olika bakgrund…

Inget kalas utan tårta…

En värdefull vän, John har jag känt i närmare sex år nu…

Liksom fantastiska Rui…

Ett riktigt solskensleende hos Filipa (och jag är inte längre ensam tjej bland grabbarna…)

Vi var glada att Rosie kunde vara med, nyligen råkade hon ut för en trafikolycka…

Delar av mitt gäng i Amora…

Säkert lite båtsnack…

För båtar är det som förenat oss…

...Som tur är har vi skrattat mer än vi gråtit…fast med Werner gråter man av skratt!

…absolut har vi kramats… älskar den här bilden!

Tack vänner! Ni har gett mig vingar att flyga med…

…nu är jag stark nog att gå vidare på egen hand…

”With me by my side
I’m learning to fly
With joy in my eyes
Happy Sunshine”

//Textrad ur Joni Pals ”Happy Sunshine”