Såklart var Wilma täckt med en betänklig mängd damm efter att ha stått kärlekslös i tre månader. Nu kunde jag inte dra ut på det mer. Med vattenslang, skurborste och såpa började jag skrubba däcket, från fören och vidare akterut. Allt det rostfria putsade jag också, kanske inte frenetiskt blankt. Men tillräckligt som det anslår en kvinna som blivit övergiven…

Jag kan inte erinra mig om att jag någonsin var arg på Tjoppe medan han levde. Inte en endaste gång, men jag vill låta det vara osagt. Nu ståendes på däck med skurhinken i handen bubblar det plötsligt fram en rasande känsla och ur mig hulkar jag fram ”va fan skulle du gå och dö för”. Eftersom det förs oväsen på varvsområdet som sannolikt skulle dränka min röst, törs jag göra om det. Denna gång ställer jag ifrån mig allt och ut över Tejoflodens vatten skriker jag ”VA FAN SKULLE DU GÅ OCH DÖ FÖR”. Sen kommer tårarna och tyst snyftar jag fram ett ”förlåt”. Att anklaga känns inte schysst. Men i stunder känner jag mig riktigt övergiven och ensam, trots allt stöd.

Konstruktören får utstå en hel del, inte minst tårar och snor som jag generöst kletar mot hans axel. Ena kvällen frågade han mig vad jag ville ha till middag och jag svarade Carbonara. Men halva måltiden in drabbas jag åter av ett häftigt gallstensanfall. Snart stod jag på alla fyra uppe på Nomadas däck och med huvudet vänt på Wilma gungar jag, gungar av smärta. Konstruktören kommer efter, orolig och ängslig och han frågar om han kan göra något. Ur mig krystar jag fram ”ge mig en spyhink”. Snart dyker han upp med en grön balja, rektangulär till formen och jag hinner tänka att snart får han se ännu en kroppsvätska, mina spyor. Tårar, snor och spyor. Det är vad jag bjuder honom. Han är inte som någon annan kompis jag har.

Konstruktören var min och Tjoppes gemensamma bästa vän. Men när döden slog till blev plötsligt vår treenighet decimerad. Vilken bärkraft vår vänskap nu skulle ha, baserad på två, har vi varit lite osäkra på. Tidigare handlade samtalen mest om segling och tekniska spörsmål rörande våra båtar. Nu har innehållet i våra diskussioner behövt breddas så de mer passar oss. Det har inte varit lätt för någon av oss. Konstruktören förlorade sin allra bästa kompis och jag min livskamrat. I vår sorg har vi behövt vara varandras allra bästa stöd. Men mest har han stöttat mig, hela tiden har han gått den extra milen för att försäkra sig om att jag inte går under. Efter en vecka i Amora vill vi tro att vi funnit en ny grund för vår vänskap. Vi gråter inte bara. Vi skrattar också, ibland hejdlöst. Men nu är vi två, inte längre tre. Konstruktörens möjligheter att kunna stötta mig vet vi båda kommer att minska, i takt med att han seglar iväg mot nya destinationer bortom fjärran. Men vi har en överenskommelse. Och det är den om att ingenting får komma emellan vår vänskap. Så när Konstruktören finner kärleken i en vacker fiskardotter på någon avlägsen ö, får hon snällt acceptera att jag finns där som vän. Och detsamma gäller mig. Allt i enlighet med devisen ”inte utan min kompis”. Tills döden skiljer oss åt. Det har vi lovat varandra.

”Nyskriken” och Konstruktören hämtade kameran för att fånga en arg Coddi.

”You always hold my hand and lead us home
I know the sun will shine tomorrow
It will be alright”

(Textrad från låten ”Sun will shine” med Robin Schulz)

//Coddi