En av de största utmaningarna jag har är att lära mig leva ensam. Det låter kanske banalt. Men för mig är det inte helt självklart. Den tvåsamhet vi levde i var måttlöst tajt. Jag var aldrig ensam, vi var alltid nära. Mot min vilja slets vi isär ut vårt gemensamma grepp. Två månader har nu passerat. En tid som känns som längre. Det har blivit hög tid att återvända…

Väskan är packad och snart går flyget. Mina känslor stretar åt alla möjliga håll och senaste tiden har jag haft svårt att få något vettigt gjort. Dagarna har jag låtit flyta. Men nu är jag ändå på väg. Snart är jag tillbaka och i mitt stilla sinne funderar jag på hur det kommer att kännas att kliva in på varvskontoret igen. Jag minns samtalet Tjoppe hade med varvägaren. ”Jag har cancer och har inte långt kvar att leva”. Bredvid stod jag, med hopsjunkna axlar och tårar som föll på betongen mellan mina fötter. Ägaren blev först stum men så fort han hämtat sig frågade han vad vi behövde hjälp med. Mäklare? Tillsyn? Jag kunde tydligt känna hur han undvek att se åt mitt håll. Detta var ett praktiskt samtal mellan ägare och kund och jag med mina tårar, var ett hot mot den professionella tonen. Den återstående tiden på varvet, när jag sprang med mina lådor över varvsplan, hände det att jag mötte ägaren. En snabb blick och jag kunde känna hans empati, fast vi inget sa. Tror inte han där och då förstod hur fort det skulle gå, det gjorde ju ingen av oss. Att åter kliva in på kontoret och säga hej, nu ensam – kommer kännas märkligt. Och det finns fler personer att återse…

På vårt favorithak i Amora jobbar en tjej som Tjoppe föll lite extra för. Till det yttre påminde hon om en rysk kulstöterska och med stor munterhet och glimt i ögat serverade hon oss kaffe och ”toasta mista”. Historien går så långt tillbaka som sex år, då vi var här första gången. Tjoppe älskade hennes yviga manér och frispråkiga sätt, även om det fanns språkliga förbistringar mellan dem. Kanske var det just därför det uppstod en sån förlösande skön jargong. Varje gång Tjoppe klev innanför dörren till caféet ropade hon tvärs över lokalen ”Olá amigo!” . Helt oblygt och Tjoppe var inte sen med att svara. Sen skrattade de. Det hände till och med att vi kunde höra hennes ”Olá amigo” uppe på stan där hon fått syn på oss när vi kommit cyklandes. Tjoppe ville en sista gång gå upp till caféet och se efter om hon jobbade, för att ta farväl och tacka för alla roliga stunder. Men det blev inte så, orken räckte inte till. Därför vet jag inte om hon känner till vad som har hänt. Men oavsett så vill jag kliva in där och tacka henne. Och lämna den hälsning från Tjoppe han aldrig hann med.

Förutom det så finns där en massa, såväl saker som människor att återse. Inte minst Wilma. Och två väldigt betydelsefulla vänner, Konstruktören och John (som även han seglar betongbåt). Av John får jag låna en cykel så jag lättare tar mig fram när jag kommer ner. Så det är med ett hjärta av blandade känslor jag återser denna del av Lissabon, en plats som för alltid kommer vara speciell för mig. Jag vet inte hur det kommer kännas, men om det kan jag berätta när jag vet…

”The sun is on my side.

Take me for a ride.

I smile up to the sky.

I know I´ll be alright!”

(Textrad ur låten ”Pocket full of Sunshine” med Natasha Bedingfields)

//Miss Coddi