Asså, denna sorg med feber uppå. Tvära kast och dagen då Tjoppe fyllde år (eller rättare sagt SKULLE ha fyllt år) ville jag bara gå och gömma mig under en sten i Mumindalen. Det är lätt att skoja om det såhär i efterhand. Men där och då funderade jag mellan tårarna om jag kanske skulle ge mig in på aktiemarknaden och köpa några andelar hos tillverkaren av pappersnäsdukar. Jag hade ju kunnat bli rik…

Trots att jag drogs med någon slags influensa kom mina vänner och drog mig ur sängen (ja kanske inte bokstavligen men de lockade med Alvedon och glass). Det gjorde gott att inte tänka alls på vilken dag det var, att inte påminna mig. Gör det för ont är det bättre att för stunden glömma. Sorgen finns där ändå. Medan vi åt glassen pratade vi om min kommande vandring ute i skog och mark. Hur hade jag det med utrustning, ville vännerna veta.

Jo, lite lånat och lite fått (en syster visade sig ha ett lager av prylar, jag tackar och bockar så jag slår pannan i knäskålarna). Men tält saknade jag, i vart fall ett riktigt fjäderlätt dito som jag orkar kånka runt på i skogen. Bra, sa vännerna och drog genast iväg med mig till en sportaffär som under pågående realisation lovade femtio procents rabatt. Strax därpå klev jag ur butiken med tält och hem for jag med känslan av att jag nog inte går under av sorg, trots allt. Jag tänkte faktiskt att det är lite med mig, som med Clark Kent. Med den skillnaden att när han kliver in i en telefonkiosk för att komma ut som Stålmannen, traskar jag in i en butik för att komma ut som Coddi Wompler. Mitt alter ego.

Redan dagen efter fick jag för mig att slå upp tältet i trädgården. Det första jag upptäcker är att jag är blond (hade det på känn). Nästa grej är att jag på ett hårresande sätt inser att mitt långa blonda hår kraftigt reagerar mot tältduken. Så jag överväger att leta upp en generator så jag kan förse huset intill med gratis ström. Håret blir så infernaliskt statiskt. Den tredje saken jag inser, är att när det väl blir dags att ge sig ut i den riktiga skogen…då kommer jag behöva slå läger redan vid halv tio på förmiddagen, för att hinna få upp tältet före solnedgång. Det blev ett evigt trasslande med tältduk och pinnar (för guds skull, jag är ju van vid grövre saker såsom som segel och bom och inte plockepinn). Men till slut fick jag upp tältet och då tyckte jag det var synd att plocka ner det igen. Därför bestämde jag mig för att till natten sova i det, på prov.

I bästa Coddi Wompler patos gav jag mig ut i trädgården strax före solnedgången. När jag kryper in i tältet upptäcker jag att håret reser sig på nytt. Inte av skräck, utan av statisk elektricitet. Hårtestarna kryper längs med tältduken, likt scener ur filmen Bad Hair (som handlar om en kvinna vars hår börjar få egen vilja). För säkerhets skull tuktar jag min bångstyriga frisyr med ett hårband. Sen kryper jag ner och tror mig orka läsa boken ”Vandra fjäderlätt” som jag så generöst fått av en inbiten friluftsmänniska. Men jag somnar bums.

Jag vaknar till en gång. Det är mörkt ute och jag inser att jag befinner mig i ett tält och att underlaget är hårt. Men jag är så trött, så jag vänder bara på mig och somnar om. Nästa gång jag vaknar har det ljusnat ute. Jag har drömt. En surrealistisk dröm om hur jag blir jagad av blodtörstande hundar i ett trapphus och det enda sättet att blidka dem, är att kasta gelégodisar åt dem. I mitt yrvakna tillstånd känner jag mig omtöcknad och jag är kissnödig. Men vill inte gå utanför tältet och göra mina behov i trädgården, eftersom det bor andra människor i huset som kan se (kan bli dålig stämning då). Så jag somnar om utan naturbehovet tillgodosett. Nästa gång jag vaknar, är det av ett lätt regn. Klockan har passerat sex på morgonen och då först orkar jag masa mig upp. Jag kissar (inte i trädgården) och sen plockar jag ner tältet och går in i lägenheten och gör frukost.

Så här tungt har jag inte sovit sedan sjukdomsbeskedet i mars. Om det var för att jag ännu dras med infektion i kroppen eller om det berodde på välgörande krafter från tältduken, kan jag inte svära på. Men avskräckt blev jag i vart fall inte. Tvärtom. Men nu blir det inte mer tältande i närtid, för annat väntar Miss Coddi Wompler. Det är dags att packa väskan och äntra ett tåg i morgon bitti. Men det gott folk, är en annan historia.

” How do you rate the morning sun?” *

// Miss Coddi

Jippie…jag fick upp tältet…

Här hoppas jag sova många nätter i framtiden…

Om jag lyckas tukta håret vill säga… detta blev en hårresande insikt…

Öppnar boken men somnar snart…

* Och avslutningsvis något om meningen ”How do you rate the morning sun?”. Den har jag plockat ur låten Morning Sun med Robbie Williams.

”How do you rate the morning sun?
After a long and sleepless night
How many stars would you give to the moon?
Do you see those stars from where you are?
Shine on the lost and loneliest
The ones who can’t get over it”

//