Älskade Lysekil, platsen jag noga taget aldrig bott på men som jag så starkt knyter an till. Men den här gången gjorde jag färden ensam, det har aldrig hänt förr. Syftet med resan var att åka upp till förrådet där vi haft våra saker magasinerade under tiden vi seglat. Ägodelarna är förhållandevis få, det mesta kommer från svärfars dödsbo. Och i förrådet hade jag inte satt min fot på närmare två år…

Att få landa hemma hos Malin kändes trösterikt. Första kvällen satt vi och drack te och pratade minnen. Vi reflekterade över allt som hänt, hur obegripligt det är – och över att det gick så fort. Hon vet att lyssna, Malin. I hennes ögon ser jag att hon förstår. Därför var det kanske inte så konstigt att jag första natten i Lysekil sov ovanligt bra. Bättre än jag gjort på månader och faktiskt den bästa natten jag haft sen sjukdomsbeskedet. Nästföljande dag skjutsade Malin mig till industriområdet och när jag öppnade dörren till förrådet, lät reaktionen inte vänta på sig.

Det första jag ser är kopian av Wilma, den modell svärfar haft i skyltfönstret till sitt kapellmakeri. När jag står där vet jag först inte i vilken ände jag ska börja. Men jag börjar titta i de lådor som innehåller saker som Tjoppe och jag haft gemensamt. Det dröjer inte länge förrän tårarna faller likt Niagara. De faller och faller och genom tårflödet lyckas jag aldrig få någon struktur. Jag lyfter och tittar och gråter och fotograferar. Jag plockar bland husgeråden för att fiska tag i det jag saknar i Halmstad. En potatisskalare. Några fler kastruller. Ett durkslag. Jag saknar det mesta. När eftermiddagen varslar om kvällens antågande, känner jag mig helt slut. Det enda jag åstadkommit är att stöka till. Jag låser om mig och går ner mot stan. Och under den närmare timmes långa promenaden, slutar aldrig tårarna rinna. Jag gömmer mig bakom solglasögonen och hinner tänka tusen tankar. Att jag inte vill behålla något – utan ge nyckeln vidare så jag kan vända ryggen till allt. Att jag inte mäktar med det praktiska det innebär att tömma förrådet. Att jag tycker det räcker nu med denna otäcka dröm jag hamnat i, den rider mig likt en otäck karusell som aldrig slutar. Jag vill kliva av.

När jag kommer innanför dörren hos Malin brister jag ut i häftig gråt. Hon fångar mig och till slut när jag åter andas, klär hon av mig väskorna och leder mig till köket. Mera te och omtänksamt fixar hon något åt mig att äta. Vi sitter länge och medan vi pratar, ringer det plötsligt på min mobil. Det är svärfars gode vän sedan många år, segelmakaren i stan. Han undrar hur det går för mig och han erbjuder sig att hjälpa mig. Kan om så köra saker till Halmstad. Och likt en hjälplös flicka tar jag denna gång emot hjälpen, utan att försöka vara stark. För att jag behöver. För jag måste. För att det just nu känns minst lika svårt som när han dog…