I mitt tillstånd av vankelmod började jag fundera över bloggens framtid. Nu när seglingstemat inte riktigt längre stämde, vad skulle den då handla om? I någon mån är ju webbsidan mitt personliga varumärke och vad jag funderade över, var hur jag vill att du som läsare ska uppfatta min sajt. Utan att riktigt ha svaren lät jag idéerna börja ta form i mitt huvud. Snart upptäckte jag hur de smärtsamma hågkomsterna (som för mitt inre ständigt spelas upp som scener ur en film) jagades på flykt. Att följa någon nära mot döden är omtumlande och nu fick jag plötsligt en paus från minnena och sorgen. Jag fortsatte därför låta kreativiteten flöda…

Det dröjde inte länge förrän jag kunde bolla mina idéer med Konstruktören. Och det var på så sätt jag bekantade mig med uttrycket Coddiwomple. I ett av mina meddelanden till honom skrev jag under med namnet ”Miss Coddi Wompler”. Det var något jag mest kastade ur mig, utan närmare eftertanke. Reaktionen blev omedelbar. ”Underbart, du kanske ska kalla dig för det, Miss Coddi Wompler” (för nu fungerade ju inte längre mitt alias Styrman Pimpsten). Ju mer jag funderade, desto mer övertygad blev jag.

Så där hade vi henne, Miss Coddi Womper. Som en slags skribenternas Modesty Blaise. En resande skribent och ordvrängare som letar mening i nytt livskapitel (sug på den meningen, ni!) Nu kunde jag knappt bärga mig. Jag ville ha den nya designen sjösatt direkt så jag hörde av mig till min vän Anna i Portugal. Hon är en hejare på att göra layouter och hemsidor, så pass att det är hennes profession.

Min vana trogen (för jag är så urusel på detta själv) gav jag henne högst luddiga instruktioner för hur jag ville ha startsidan. I stort sett förklarade jag bara vilken känsla jag ville förmedla med tillägget ”ett nytänk, vårligt och med en skylt där det står Coddiwomple”. Snart hade hon gjort ett första utkast och det skickade hon över med frågan ”är jag nära?”. Hur hon gör har jag ingen aning om, men hon läser av mig förbluffande träffsäkert. Jag var lyriskt. Trots att hon satt i Portugal och jag i Sverige gick det förvånansvärt smidigt. Vi putsade lite på detaljerna tillsammans och när jag kände mig helt nöjd, sjösatte vi bloggens nya utseende.

Nu hoppas jag att hälsan står bi och att sorgen hålls i schack så jag kan ge mig ut på lite äventyr. Genom fantastiska vänner och otroligt stort kontaktnät, har jag fått erbjudanden som bara väntar att huggas på. Förutom drömmen om att skriva en bok, vill jag berätta om vad jag möter och ser. Om dråpliga och oväntade situationer. Om min väg tillbaka till livet och hur jag finner den mening jag idag saknar. Med mitt alias och min dator hoppas jag gå från en rätt ledsen Helena, till en betydligt djärvare Miss Coddi. Och hon har redan börjat, miss Coddi. Häromdagen cyklade hon ensam till Tjuvahålan. Det är inget tillhåll för bovar om du trodde det, utan en vackert belägen havsvik ett stycke norr om Halmstad. För stark behöver hon bli, Miss Coddi. Framför henne väntar resor och upplevelser. I närtid blir det en tripp till Lysekil, Nyköping och Lissabon. Därefter väntar vandring och ensam övernattning i skogen. Och överlever hon den så bär det vidare någon annanstans…

Här är hon, min alldeles egna webb-Anna. Vill du också ha hjälp med layout och design så förmedlar jag gärna kontakten eller spana in hennes blogg. Längst ner på henens sida hittar du hennes kontaktuppgifter https://www.anna-forsberg.se/bloggen/ .

Allena på cykelutflykt…

Att lära sig vara ensam är inte helt lätt, men en vacker omgivning hjälper…

Vy från Prins Bertils Stig…

En svensk skogsglänta…

Vägen mot framtiden…

Även hemma i Sverige finns ett paradis…

Miss Coddi mötte knappt en kotte...

Havet, havet, havet… saknaden finns där…

//Coddi