(…låter som något romantiskt och lugnande men HUA..så är det icke!)
Palaia Fokaia, Grekiska fastlandet, Grekland
Meltemi…smaka på ordet…det låter som något romantiskt och lugnande. Men ack inte! Det är namnet på den vind som årligen uppträder i Egeiska havet och den uppkommer då det råder ett högtryck över Balkan och ett lågtryck över Turkiet. Vanligen från maj till oktober blåser denna meltemivind med mest intensitet i juli och augusti. Den kan blåsa många dagar i sträck, även i en hel vecka utan att släppa sitt grepp. Men som regel så lugnar sig vindarna under natten för att därefter bygga upp sig igen under sena förmiddagen och eftermiddagen.
För den som vistas i Cykladerna där Naxos ligger, finner sannolikt en skön svalka i meltemivinden under heta sommardagar. Men för en seglare så är det desto knepigare att hantera dessa vindar. Så även för färjetrafiken där denna inte sällan måste ställas in när Meltemi blåser för hårt.
På havet pratar man ofta om vindstyrka i enheten Beaufort. Den går i en skala om tolv där Beaufort 0 är helt lugnt och Beaufort 12 är orkan. Som seglare eftersträvar man att segla i Beaufort 3-5 (3-10 m/s) . Men dessa meltemivindar blåser inte sällan i Beaufort 6-7 (mellan 10-17 m/s) och kan även uppgå i Beaufort 8-9 i vindbyarna (17-24 meter per sekund). Man gör således klokt i att ligga och trycka i någon ankarvik medan meltemivindarna rasar som mest. Meltemivinden är alltid nordlig med svag variation åt väst eller öst.
Så det är det vi gör nu, vi ligger gömda bakom grekiska fastlandet strax öster om Aten. I viken där vi ligger blåser det nu Beaufort 6 inne i viken och det skummar friskt på vågorna runt båten. Det ryster och skakar i masten och vi har mycket kätting ute (10 x djupet). När det blåser så här mycket så lämnar vi inte Wilma. Så det blir inga roliga besök i land för att upptäcka och se intressanta ting och platser. För skulle en situation uppstå där något händer, kanske att vi draggar eller att något går sönder ombord, så finns vi till hands. Nu är vi trygga med Wilma och vi är aldrig oroliga, men det känns lite som att vi håller Wilma i handen medan ovädret varar. Inte bara hundar och barn ska vara trygga i livet, utan även båtar. Hon är ju trots allt vårt hem och vårt transportmedel och utan henne så blir vi ju strandsatta.
På söndag hoppas vi meltemi lugnar ner sig så vi kan segla vidare. Till Naxos har vi två dagsseglingar så vi är inte långt ifrån nu. Tills dess pysslar vi ombord och har det rätt så mysigt. Kapten håller på att installera en till vattentank på 100 liter och Styrman ägnar sig åt att skriva. Ett seglarliv innehåller så mycket annat än segling…
Skepp o Hoj!
(…var spännande men OJ så liten man kände sig nere i diket…)
Fler bilder kommer i slutet av inlägget och vi håller på att redigera filmmaterial så det blir en film vad det lider...
Salamina, Öster om Korintkanalen, Grekland
Korintkanalen är i flera avseenden speciell. Den sägs vara världens dyraste att transportera sig på, räknat utifrån pris per antalet körda meter. För den är inte speciell lång med sina 6346 meter, för oss tog det 36 minuter att passera.
Men framför allt så är det kanalens historia som väcker intresse. Från allra första början (och här pratar vi tiden före Kristus) så började man släpa båtar över land där kanalen idag går. På en slip av porös sten så kunde man istället för att segla den långa omvägen nu få en sjösäker väg då vattnen söder om Peloponnesos var kända för att vara besvärliga. Men att släpa båtarna över näset var tungt och tog tid. Redan då väcktes drömmen och tanken om att gräva en kanal.
År 67 efter Kristus så samlade den romerska kejsaren Nero ihop en stor mängd krigsfångar och sextusen judiska slavar och de började gräva kanalen. Under ett år höll de på tills Nero brådstörtat var tvungen att återvända till Rom. Då hade man hör och häpna hunnit gräva 3300 meter, det vill säga mer än halva kanalen. Det sorgliga var att Nero aldrig kom tillbaka för att fullfölja sitt verk. Han må vara förlåten för han arresterades och avrättades och hade således giltigt skäl.
Sen hände just ingenting. Några små försök men ingenting som fastnat i historieböckerna. Tills…
…Grekland blev en självständig stat under första hälften av 1800-talet. Då väcktes tanken på nytt men den unga nationen var inte så stadd i kassan (då heller) så det hände ingenting förrän 1869. Då blev det lite eld i baken för Suezkanalen hade då grävts klart och invigts (vi vill också ha kanal sa grekerna). Grekiska staten skrev avtal med ett par franska entreprenörer men under tolv år hände ingenting. Fransoserna må hända mumsade brie och drack vin i för stora mängder i istället för att ta till spaden. MEN…då stegade den ungerska generalen och entreprenören Stefan Tyrr in på arenan. BAMPARDAM! Han övertog kontraktet från fransmännen och en solig aprildag år 1882 lät Stefan Tyrr den grekiske konungen George I ta det första spadtaget. Så bygget fortsatte nu äntligen men pengarna tog så småningom slut så det blev ett grekiskt företag som slutförde kanalbygget. År 1893 kunde Korintkanalen äntligen öppnas för trafik. Den moderna kanalen hade då helt och hållet byggts utefter kejsaren Neros planer, helt fantastiskt. Försening av bygget blev lite hisnande 1826 år. Rätt stor försening håller nog de flesta med om, och vi hoppas inte SJ tar efter (ta med dig gravkistan till perrongen).
Kanalen är på smalaste stället blott 24,6 meter. När de största fartygen passerar där så skrapar de i stenväggarna på båda sidor. Högsta punkten i kanalen är hisnande 87 meter. Det är en magisk känsla att glida fram i det vattenfyllda diket med de lodräta väggarna på båda sidor om. Detta lockar till allehanda aktiviteter såsom bungyjump, turbåtar som går fram och tillbaka med nyfikna turister och man har till och med låtit ett litet flygplan (med en pilot utan nerver) flyga nere i diket under broarna. Jo, Korintkanalen lockar och den är imponerande. Dock kunde vi konstatera att den sakta rasar i sidorna på sina ställen och är i stort behov av renovering. En annan intressant sak är att i båda ändarna av kanalen så korsar två bilvägar. När vi passerade så var såklart bron stängd för biltrafik och det var rött ljus. Men vi kunde inte förstå hur bron fungerade, på vilket sätt den öppnades. För den brodel som korsar kanalen fattades. Den var spårlöst borta. Det visade sig vara en sänkbro, så vägen körs ner i vattnet och vi båtar korsar den ovanifrån. Vi har aldrig förut sett en sänkbro och vi trodde inte de existerade. Det måste vara jäkligt jobbigt att renovera bron om den går sönder medan den är nere i vattnet. Sen undrar vi över saltvattnet, det borde förkorta livslängden på bron. Själva får vi ständigt smörja våra lås ombord på grund av saltet, de börjar kärva på nolltid. Men kanske är det därför kanalen håller stängt på tisdagar för då måste man fram med den stora oljekannan.
Vi fick nu möjligheten att bocka av korintkanalen från vår bucketlist, ni vet listan av saker man måste hinna med att göra innan man dör. Tyvärr hade vi regnglopp och tunga skyar när vi passerade. Men det var hur imponerande som helst och vi ropade och tjoade så ekot studsade mellan väggarna och vi vinkade till de små mikroskopiskt små människorna som stod på en av broarna nästen 100 meter ovanför oss. De såg ut som små korinter, ja de var kanske från orten men som små russin stod de och tittade ner på de vackra segelbåtarna som passerade i kolonn.
Vi kan nog tänka oss att gå korintkanalen igen i framtiden, trots pengen (1500 kr för oss). Men då vore det ju drömmen att ha solsken (där solen ligger i linje med kanalen så den når ner på oss) samt att ha en drönare och filma färden ovanifrån. Någon sa att det är lite som att ta sig fram i skåran efter tårtspaden där man delat en prinsesstårta. Djup och smal, men inte lika god att äta. För här är det lera och sten på sidorna. Blää!
(…jämfört med andra seglare…och nu är vi på gång igen…)
Blåsten har nu bedarrat här i vår russinfria korintiska vik. Tvärt om så är vädret overkligt stilla, den enda rörelsen är vattenytans knappt märkbara små ringar i det stilla regn som råder. Nyss hade vi trettio graders värme men nu känns det mer höstlikt. Knappa tjugo grader och havet är varmare än luften. Vi kan således fortsätta bada men inte sola…hmm…men sol och högre temperaturer är på väg så det är inte för evigt.
Häromdagen fick vi en omtänksam fråga från en seglarvän som undrade hur det går för oss i blåsten. Vi träffades i Almerimar i Spanien tidigare i år och där fanns även en annan seglarfamilj som vi hann bekanta oss lite lätt med. De seglar med två små barn och susar runt i en katamaran. Eller snarare gjorde. För nu hade de där de låg strax söder om Wilma råkat så illa ut i stormen att båten hade blåst upp på land. Båten är totalförstörd och familjens ägodelar ligger utpridda över stranden och byn, en smått overklig känsla berättar de. Men skönt att höra att de mår bra där de nu bor de på hotell. Vi tänker såklart på dem nu när deras segling fick ett sådant abrupt slut och vi hoppas att de på ett eller annat sätt kan fortsätta sitt seglingsäventyr. Men som de positiva människor de är så är vi säkra på att de löser detta fint som allt annat i livet.
Vi tackar vår lyckliga stjärna för att vi låg inne i den korintiska viken, detta gjorde den största skillnaden då djupa lågtryck får fritt spelrum ute på havet och de kustremsor den touchar i. In över land mattas den fort av. Det var visserligen rejält blåsigt hos oss också, men mest påverkades vi av allt det skvalp som uppstod i hamnbassängen där vi kände oss som James Bonds Dry Martini under omrörning.
Så det var skönt att kasta loss i morse, vi tog bort vårt spindelnät av korsande förtöjningar och vi gled långsamt ut genom hamninloppet och vinkade ett tack som hälsning till staden som varit vår hemvist under närmare en vecka.
Vi gick närmare 30 distans innan vi släppte kroken.
I skrivande stund ligger Kapten och Styrman i var sin soffa ombord. Vi lyssnar på Glenn Miller och äter katrinplommon där vi har ankrat upp i en liten vik strax söder om Itea. Vi är helt ensamma här. Kapten har ett metspö ute för här finns det fiskeodlingar i området och vi mötte matglada delfiner precis utanför bukten. Fiskar smiter ofta från dessa odlingar till andras glädje. Så nu har Kapten nästan lovat fisk till middag. Ja vi får väl se hur det blir med den saken…hö hö hö!
Skepp o Hoj!
1 oktober, staden Korint i Grekland
I vår ankarvik igår existerade inget internet så därför kommer dagens inlägg i ett duo-pack. Som vi slutade förra inlägget så vet ni att Kapten fiskade. Men någon middagsmat blev det inte. Eller jo, däremot ingen fisk. Vi njöt av stillheten och klockan åtta på kvällen gick vi och la oss för natten. Lite läsning men snart föll ögonlocken.
Morgonen därpå så hade det slutat regna. Vi gled ur vår vik och satte kurs mot Korint. En dagsetapp bort. Med fin slör, det vill säga med vinden snett akterifrån så gjorde Wilma 5-6 knop. Dagen började lite gråmulet men slutade med solsken.
Nu händer här inte så mycket närmaste dygnet för Korintkanalen håller stängt på tisdagar. Så vi får lite tid över till annat. Dels vill vi se vad Korint är för en stad. Kanske kan vi gå på jakt efter små russin, sådana där som kallas för korinter. För dessa bär sitt namn från denna plats. Dels så har dessa minirussin historiskt används som laxermedel i diverse medikament. Lite lös information som vi helt enkelt skiter i…hö hö hö!
Skepp o Hoj!
projektsunshine.se 