(…bjöd på en broschyrsegling av bästa kvalisort!)

Sesimbra, Portugal

Vi fick en så kallad broschyrsegling (ni vet de där bästa seglingarna där bilderna från denna är de man lägger ut i reklambroschyrerna). Och väderleksprognosen stämde till hundra procent. Fina böljande Atlantvågor. Vinden dog förvisso av lite under ett par timmar (jo, ja…en seglare blir ju då aldrig helt nöjd så säg) vilket inte gav oss mer än två knops framfart. Men vi visste att det skulle blåsa upp framåt eftermiddagen, så vi höll ut. Och visst gjorde´re det. Vindarna tilltog i styrka och vid inseglingen in till Sesimbra så flög vi fram i fina sju knop. Motorn använde vi bara in och ut ur hamn. Vi fick tyvärr inte något sällskap av delfiner denna gång. Något vi nästan alltid brukar få på dessa breddgrader…. Men HADE vi sett delfiner så hade vi kallat denna segling för ”bryschyrsegling i fyrfärgstryck” minsann! Då hade det varit full pott så att säga.

Vi brukar annars säga att våra seglingar har så många ansikten. Att vi får så växlande väder under en och samma etapp. Med såväl sol som regn, dis och dimma där vi både hinner svettas och frysa under resans gång, och där vi upplever både platt vatten och hög sjö, stiltje och hård vind. Men inte denna segling, utan allt var helt perfekt. Och det kändes så gott att äntligen vara på väg igen.

Vår nya autopilot fick vi tillfälle att använda och vi är enastående nöjda med resultatet. Tänk att hemmabyggen kan bli så bra. Och att helt plocka bort ratten medan autopiloten arbetar med rodret gav en tystare och rakare färd (styrningen på rodret är mer direkt och den andra autopiloten är kopplat till ratten där motorn till denna hela tiden ger ifrån sig ett brummande ljud när den korrigerar kursen med jämna mellanrum…brrruuum…brrruuum…brrruuum…). Men inte nu. Här for vi fram utan några onaturliga ljud från varesig motorer eller datorer…bara naturens egna ljud fyllde våra öron. Vågornas brus och sköna svaga kluckanden runt Wilmas skrov.

Tilläggningen var odramatisk. En hamn rätt öde på gästbåtar där vi fritt kunde välja parkeringsficka. Däremot fick vi sällskap av 50 små seglar-jollar som var på väg in efter en lördagssegling ute i bukten. Vi kände oss som jättar i en myrstack! När vi traskade upp mot hamnkontoret för att skriva in oss så fick vi gå sicksack mellan alla och barn och ungdomar som glatt stod och sköljde av sina små båtskrov innan dessa skulle lämnas för natten. Är Sesimbra en liten by bortglömd av de stora turistskarorna, så verkar då lokalbefolkningen vara desto mer aktiv. Sannolikt så är det kring båtklubben det mesta verkar hända. Och de turister som hittar hit verkar också söka sig till vattenaktiviteter. Vid inseglingen så följde långa rader av grottor längs med bergets kant. Och vattnet är klart och fint. Kanske inte så konstigt att vi såg fem dykcenter på rad här i hamnområdet. Vi har hamnat i ett seglar-o-dykar-Mekka vad vi tror.

Ja men nu så här i februari månad så kryllade det inte av några turister till synes…vi såg faktiskt inte till en enda flagg av utländsk härkomst. Nä endast portugisiska flaggor såg vi vaja. Så att det dök upp en svensk långseglare så här års i Sesimbra hör nog inte till vanligheterna.

Här blir vi några dagar då det kommer att blåsa upp på nytt. Så vi ska gå på upptäcktsfärd är tanken…men först ska vi vila oss lite efter den trevliga seglingen. Så mycket syre som vi fått…så man blir alldeles knockad!

Skepp o Hoj

(…efter en natt på boj så tog vi tillflykten till storstan…)

Första natten efter sjösättningen på svaj bjöd oss på lite ojämn sömn…varje nytt och ovant ljud fick oss att vakna till och en gång var vi upp på däck och kollade. Men allt var lugnt. När strömmen vände i floden så ville vår boj vi fäst oss i, dunka emot skrovsidan. Ja vi har ju bott på land i månader så vi var väl ringrostiga helt enkelt…

 Vi somnade till slut om och nästa gång vi vaknade så rådde lågvatten och vi hade människor vadandes i vattenbrynet alldeles intill Wilma. Människorna var på jakt efter musslor gissningsvis. Och vi tänkte stilla för oss själva, att dessa musslor vill ju vi i vart fall inte äta. Även om strömmen kommer och går här, så finns här många industrier och båthamnar som släpper ut både det ena och det andra.

 Förutom musselplockare så bjöds denna nya dag även på rejäl med blåst…15-20 meter per sekund i byarna. Jo det kändes gott att byta plats på båten och finna oss en mer välskyddad hamn.

 Så vi släppte vår boj och gick för motor ut på den stora floden Tejo för att korsa densamma. De snabbgående färjorna mötte vi en efter en och de drog upp en duktig sjö. Men Wilma var ordentligt stuvad så inget flyttade plats ombord trots att det gungade rejält stundom. Här ute piskade vinden rejält och vid ett tillfälle slog en våg emot Wilmas skrov som vi var helt oförberedda på, och den slog upp över däck som gav oss en välriktad kaskad av salta droppar. Ja hinner man inte med att ducka så hinner man inte…onekligen vaknar man till ordentligt när man får en dusch av Atlanten rätt i ansiktet som efterlämnar en smak av salt på läpparna.

Vi gick in till hamnen där vi legat tidigare, ropade upp på radion att vi önskade broöppning. Och snart kunde vi lägga till i trygga hamn. Tilläggningen gick bra trots blåsten, hamnen låg väl skyddad i den nordliga vinden. Vi gick upp till hamnkontoret och skrev in oss.

Efter lunch så gick vi en lång promenad. Vi behövde uppsöka en båttillbehörsaffär. Vi hade när vi skulle fånga bojen i Seixal förlorat kroken på båtshaken. Plötsligt så gick kroken av, som är av plast. Nu var den gammal och spröd av all sol så det kom ju inte som någon överraskning precis (annat än i ögonblicket då det hände och Kapten stod med en snopen min och vi missade bojen vi skulle fånga). Ja det var vårt ena ärende i affären. Den andra bestod i att vi behövde en ny handske till vår elkontakt. Vi har allt oftare stött på enfashandskar som är stora som ”trefasare” (fast de är blå och enfas) här i södra Europa. Tidigare har vi inte brytt oss om att koppla upp oss på landström då vi sprungit på dessa konstiga eluttag…men nu kände vi att vi ville slita på den ström som ju trots allt är inkluderad i hamnpriset. Vi misstänker att det inte är sista gången vi springer på denna typ av kontakt…så lika bra att uppgradera sig.

Kapten gungade med inlevelse så att säga…

Det blev en lång promenad och resten av dagen bjöds väl inte på något värt att skriva om. Annat än att vi ska försöka segla vidare på lördag om vädret fortfarande blir vad de lovat. Vi vill försöka gå till Sesimbra som ligger strax söder om Lissabon/Cascais. Hamnen där kostar en bråkdel mot hamnarna här i Lissabon. För vi lär bli inblåsta i någon vecka som det ser ut. Var och varannan dag så kommer det in blåsväder med byvindar uppemot tjugo sekundmeter. Havet utanför piskas upp och till onsdag nästa vecka har de hotat med fyra meter höga vågor ute på Atlanten. Vi vill gärna hinna med och nyttja det korta väderfönster som blir på lördag.

Ja det är inte direkt någon högsäsong för att segla här nu. Vi har förvisso så gott som sol varje dag och eftermiddagarna bjuder på försiktiga sommartemperaturer. Men havet är oroligt och luften mer turbulent. Februari lär vara den stökigaste månaden har vi fått höra. Därför har vi lite svårt att planera för de kommande seglingarna. Väderprognoserna ändras lika fort som aktier byter ägare på börsen, så det är ingen idé att ligga för långt fram i tanken.

 Ja så här är vi nu. I Lissabon. Vår motor har nu totalt gått 4 timmar. Och vi njuter av att vara tillbaka i vattnet. Och att vara i rörelse igen…såväl på vattenytan som förflyttandes. För vatten är vårt element. Vatten!

Skepp o Hoj!