Vi lämnade hamnen i Dunkerque klockan 5 på morgonen. Vi hade sovit rätt så dåligt. Bara vetskapen om att väckarklockan ringer klockan 04.00 gör det lite omöjligt att somna in tungt. Och därtill så var det så mycket ljud och oväsen i hamnen. Det blåsiga vädret höll på att lägga sig men försvann inte förrän just timmarna innan vi gav oss av. Så våra förtöjningar låg och gnisslade och riggarna spelade lite i vinden. Och när allt började lägga sig.. ja då ljöd det skrapande ljudet från fiskebåtarnas bogpropellrar, då de gav sig iväg klockan tre på natten. Men vi tog den sömnfattiga natten med ro. Så förväntansfulla så kastade vi loss i beckmörkret och tuffade ut ur hamn. Vår norske vän gav sig av samtidigt.

Vi fick upp segel innan vi lämnade ytterhamnen och så styrde vi ut genom hamninloppet. Det var böljande vågor, dock ganska höga, som Wilma trivdes i. Så när vi svängde västerut i farleden så fick vi vågorna bakifrån och vi surfade fram genom natten och fick fort upp en fart på över 5 knop trots motström. Månen lyste upp och gav ett romantiskt glitter ner i havet.

Vi tuffade på som tåget och snart gjorde vi såväl 7 som 8 knop. Vi räknade ut att vi skulle hinna fram till Boulogne-sur-Mer rätt fort. Helena hade meddelat att vi trodde vi skulle dyka upp någon gång mellan klockan 13 och 15. Nu verkade det bli snarare klockan 13.

Det började ljusna strax innan Calais. Vi fick en fantastisk soluppgång. Och strömmen vände och vi ökade farten till närmare 9 knop. Vid något tillfälle så var vi uppe i över tio knop. Vi jublade, vilken segling!!

Vi har lärt oss att i Calais så måste man se upp för alla fartyg till höger och vänster. Att trafiken är instensiv. Men det blev istället en ”Walk in the park”. På ett ställe så passerade vi två större fartyg som vi gick mittemellan. Kapten var nere under däck och var helt ovetandes men Styrman löste det smidigt själv. Och därefter var det över med all spänning vad det gäller mötande och korsande trafik. Vår norska vän låg en tre sjömil bakom oss och vi såg hans segel som en liten prick i horisonten.

Precis när vi passerat infarten till Calais så dog vår fina vind. Våra segel stod och fladdrade och vi gled fram med strömmen lite långsamt. Vi passade på att fylla på med energi, och fixade frukost och kaffe och te. Och därefter startade vi motorn men lät storseglet vara uppe ifall vinden skulle komma tillbaka.

Mätt och nöjd så blev Kapten trött så han gick och la sig en stund. Styrman körde för maskin ner mot udden som rundar efter Calais. Och visst kom vinden tillbaka. Det blev en kort tupplur, endast tjugo minuter för vi drog ut förseglet igen och stängde av motorn.

Dock fick vi en ren motvind efter hörnet och det gjorde att vi valde att fortsätta på ett kryssben så långt ut vi bara kunde utan att toucha i den stora farleden Dover Strait. Där ska man inte segla. Och med nästa kryssben tillbaka ner mot Boulogne så hade strömmen vänt emot oss. Vi var nere på 3 knop och vi blev genskjutna av vår norske vän som sedan länge hade tagit ner seglen och nu tuffade för motor rakt mot målet. Vi själva övervägde om vi skulle fortsätta segla och ta ett par kryssben till eller om vi skulle ta ner seglen och fortsätta med motor. Vi valde det senare. Mest på grund av att vi just då hade högvatten i Boulogne och vi ville inte riskera att glida in i lågvatten. Hamnen är på sina ställen rätt grund, sjökortet att bedöma.

Kapten testar fiskelyckan (det blev ingen egenfångad fisk till middag)

Vi la till vid halv fyra på eftermiddagen. Och inte klockan ett som vi först gissat. Avsaknaden av vind vid Calais och fel vindriktning på slutet hade sinkat oss. Men ändå bra gissat. Men vilken dag på havet, sol och periodvis en helt fantastisk segling. Men nu kom tröttheten.

Vi gjorde kort kväll och gick och la oss och likt två knubbade sälar då tog vi igen för en taskig nattsömn och en lång dag ute på havet. Vad Boulogne-sur-Mer har att erbjuda får bli nästkommande dag. Innan vi somnade så konstaterade vi ett par saker.

– Vi har en fantastisk båt. Wilma tar så väl hand om oss ute på havet och hon är trygg och säker. Även i lite tuffa förhållanden så hanterar hon sjön så fint.

– Vi trivs så otroligt bra med detta livet. Det fattas oss ingenting. Ingenting. Har vi bara båten fungerande så behöver vi bara se till att inte frysa och gå hungriga. Det finns ingen längtan efter någonting utanför detta. Vi har uppenbarligen landat mitt i drömmen och vi ser inget slut på den.

– Vi är ett fantastiskt team. Ja det visste vi ju innan också. Men vi lever väldigt tätt sida vid sida med få kontakter med andra människor. Så vi bär för varandra såväl rollen som bästa vän, stora kärleken och arbetskamrat. Vi är tillsammans likt en motor, som spinner fint som katten. Att aldrig ha grus i maskineriet ger en enorm lyckokänsla. Vi håller vår motor välservad och välsmord.

(Många långseglare vittnar om detta med sammanhållningen ombord. Att man svetsas ihop när man har så mycket tid för varandra på liten yta samtidigt som man får uppleva så mycket stort i övrigt. Att långsegla är nog att ställa sitt förhållande på prov. Antingen så går det mycket bra eller inte alls. Oavsett vilken effekt så är det ett svar).

Ja nu ska vi snart utforska vad Boulogne-sur-Mer har att erbjuda. När vi gnuggat sömnen ur ögonen och fått i oss en stadig frukost. Framför allt är det häftigt med tidvattnet här, där höjdskillnaden mellan låg och högvatten är över 8 meter.  Tala om att vi åker hiss i hamnen. Upp o ner o upp och ner o upp o ner….

 Här kommer en film från senaste seglatsen. Håll tillgodo.