Vad säger man om detta vädret till havs. Njut av bilderna:

Helena alias styrman Pimpsten.

 

Kärt barn har många namn. Captain Concrete, Kapten Betong, Kapten Kalsong….eller kort och gott Tjoppe.

Här är vi nu;

Vi lämnade ett fantastiskt fint soligt Öckerö på söndagmorgonen. Vännerna vinkade av oss med kramar och en flaska Whiskey. Denna visade sig väldigt bra att ha för det hör, iallafall till våra rutiner, att ta sig en angöringsdram när man lagt till i ny hamn.

Vi märkte ganska direkt att det nog blir en svag vind även ute på öppna havet. Och när Göteborgs alla skär och kobbar låg bakom oss och horisonten framför oss så blåste det i det närmaste ingenting. Vi hissade ändå segel för vi hoppades att vi skulle kunna öka på farten lite uppå den motordrift vi hade. Och kanske gjorde det något, eller så inte. Men röda segel blir man ju glad av oavsett.

Livet ombord har sina givna rutiner. Av någon anledning så smakar alltid mat och fika ovanligt gott ute på havet. Och efter någon timme så vankades det knäckemacka och en kopp te. Bäste Konstruktören ringde och rapporterade om läget i Halmstad. Han hade sett att vi var på gång på Marintraffic där man kan följa alla båtar som har AIS. Han tyckte nog det gick lite vingligt i den lätta vinden. Men vi ägnade lite tid även åt vår kära autopilot som vi inte använt förut. Den är numera döpt till GNISSLAN för det finns lite att justera vad det gäller oljud och lite annat fix. Den behöver även kalibreras så den vet var norr och söder ligger. Nu hade den ingen aning. Men vi fick den att styra rakt och bra efter lite mek.

När man tar sig över Kattegatt, det blir ju efter ett tag just ingen landkänning, så kan man ju tro att man är ensam ute på havet. Förvisso stötte vi inte på en enda fritidsbåt. Men yrkestrafiken gick tät och i farleden som går mitt emellan Sverige och Danmark så har man full sjå att hitta en lucka för att passera över. En tanker kan vara flera hundra meter lång och femtio meter bred. Och till detta stora tonnage så har de kanske en fart på 15 knop. Med andra ord så far de fram betydligt snabbare än våra fem knop och man vill ju ogärna sitta fast på en bulb i stäven (den där konstiga klumpen som sitter nere vid vattenytan i fören) med sin segelbåt. Men vi hittade en perfekt lucka och styrde över farleden. Att korsa denna breda farled tar sin tid, uppskattningsvis närmare en timme. Och just som vi girade styrbord för att stäva mer rakt mot Danmark så fick plötsligt ett enormt stort lastfartyg för sig att göra en u-sväng. Detta hade vi aldrig sett förut, stora fartyg har nog sina rutter och avviker ogärna från denna. Men det hela löste sig bra, även om det såg lite otäckt ut att ha ett enormt fartyg helt plötsligt stävandes emot oss.

Stora fartyg ute på det blå.

Vi hörde att det var trafik på VHF-radion. Så vi skruvade upp volymen och hörde att de hade någon form av bekymmer ombord på fartyget som hade gjort en u-sväng. Och dialogen låg hela tiden på Kanal 16 och de valde inte att gå över på en annan kanal för att lämna kanalen fri. Det är så att kanal 16 är den allmänna uppropningskanalen för sjöfart. Och när man tillexempel ropar upp en annan båt så kommer man överens om en annan kanal som båda rattar in. Men incidenter och mayday och liknande, ja då ligger man som regel kvar på kanal 16.

Men så hör vi på VHF-radion att fartyget ropar upp att problemet har löst sig. Varpå de gjorde en ny u-sväng. Men då hade vi kommit lite mer ur vägen men däremot hamnade fartyget stäv mot stäv med mötande trafik. Och det blev nya anrop på radion där de kom överens om att fartygen skulle välja att mötas portside-to-portside. Det vill säga att vårt incidentfartyg valde att gå på höger sidan om det mötande fartyget.

Det dröjde inte lång tid förrän fartyget fått upp full fart och brassade förbi oss och snart såg vi honom bara som en prick borta i horisonten.

Under tiden hade vi blivit hungriga igen. Och vi valde ur vårt bunkrade förråd något riktigt smarrigt. Ravioli på burk valde Kapten och vi värmde denna och prydade den heta pastan med lite ost och hemmaodlad persilja. Vid det här laget så var solen hyggligt varm och autopiloten gav oss friheten att äta lunchen framme på däck. Efter måltiden så blev det ett par kapitel ur den bok vi håller på att läsa. Vi läser samma bok samtidigt i realtid vilket innebär att Helena läser högt ur boken och Tjoppe lyssnar och håller utkik. Boken handlar om en världsomsegling och finns säkerligen i många skeppsbibliotek i mångas båtar. Äventyraren och författaren heter Joshua Slocum och han avseglade med sin slup som hette Spray år 1895. Boken är fantastiskt bra och håller otrolig hög klass fast det gått över 100 år sedan boken skrevs. Och än idag kommer boken ideligen ut i nya utgåvor. Boken heter ENSAMSEGLARE JORDEN RUNT. Den är spännande men framför allt så är den torr humoristisk. Inte så man som regel skrattar högt, men man drar på smilbanden ideligen för hans sätt att beskriva och förhålla sig till seglingen är bara så skön.

Ja två kapitel högläsning är lagom för sedan är rösten och halsen trött. När boken slogs ihop så såg vi siluetten av ön Anholt. Och nu inträffar det märkliga. Den finns ingen plats på jorden tror vi där man ständigt ser målet men aldrig kommer fram. Man har många timmar kvar när ön dyker upp i horisonten. Och när man får ön riktigt nära så kan man inte styra mot ön för det är grund sandbotten och man måste gå runt halva ön innan man kommer till inloppet och äntligen kan angöra hamn.

Vi kom äntligen fram efter mörkrets inbrott. Klockan närmade sig midnatt. Och kanske någon följde oss på Marintraffic och undrade vad vi höll på med. Men så är det, man kör och kör och kör och kommer aldrig fram känns det som. Men ön är worth waiting for. En underbarare plats på jorden får man leta efter. Det är som nordens reviera med sol och enorma sandstränder. Nu kanske det kan regna här också, men vi har aldrig lyckats pricka in dålig väder. Och då har vi inte bara varit här mitt på sommaren. Stackmolnen hinner inte bildas ovanför den lilla ön så antalet soltimmar är många..

Efter 14 timmar ute på havet så kände vi oss rätt mosiga när vi kom fram. Ansiktena kändes som ett par stopplysen efter alla soltimmar. Väderbitna solbrända ansikten är väl härligt så sig. Som sagt, vi anlöpte Anholt, sent som attan. Men vi tog en kort promenad på land för att sträcka på benen och därefter blev det en liten efterlängtad angöringsdram. Aldrig har den väl smakat så gott. Tack vännerna på Öckerö!