Jo den kan vi nog alla, den gamla visan. Jag hade en gång en dröm, med segel o ruff o köl. Och så vaknar Helena mitt i natten, av en högst påtaglig och stark dröm. Hon drömde att hon som är läget nu, hade plockat undan kassaapparaten, och avanmält båten på alla tillstånd avseende livsmedel o alkohol. Och att hon vid ett tillfälle när hon är på båten råkar titta ut på kajen. Och där ringlar sig en lång kö, säkert tvåhundra människor står och stampar otåligt. Men glada i hågen. (Av någon konstig anledning så finns uteserveringen på plats i drömmen och snöret är förhängt). Paniken tar tag i Helena. Jo kassaapparaten finns, kaffe finns, men inget annat och definitivt inga tillstånd och bara där skulle Helena hellre hoppa i sin grav än att begå regelbrott. Men samtidigt alla förväntansfulla människor som står och stampar och väntar på att få komma in och äta och fika. Och hur har det kommit sig att de dykt upp, har någon fått för sig att vi öppnar på nytt och så har ryktet spridit sig. Eller började det med att två personer stod och tittade och väntade så började människor från ingenstans börja köa bara av slump och på måfå. (Vi har någongång läst om att svenskar är just så, ställ en liten kö på fem personer så börjar det snart ringla sig en kö även om det inte finns något längst fram som påtagligt visar vad man köar till). Helena känner kvalen inför de förväntansfulla människorna som väntar i solskenet. Och till slut är hon tvungen att gå ut, ställa sig på något högt att stå på och tala med hög stämma. -Tyvärr, vi öppnar inte. Och besvikelsen hos skaran är massiv.

 

Jo så sa någon till oss i höstas. -Om ni inte öppnar igen, förstår ni att det kommer att bli en massiv besvikelse i sommar. Och fortfarande ringer glada människor emellanåt och försöker boka bord.

 

Till personer är vi entreprenörer och inga förvaltare. Men samtidigt så jobbar man ju på där man är. Det är inte alltid lätt att göra förändringar och våra satsningar i livet, inte minst denna med att få en dröm i huvudet år 2004 där man ser sig själv ståendes på en skuta byggandes för att det ska bli ett café. Och sedan att man köper en skuta och bygger. Lägger ner flera miljoner kronor och 18.000 arbetstimmar. Samtidigt som man har ett roligt avlönat arbete där man satsar allt och lite till. Hela den byggtiden blir ju också en vardag. Ungefär som att skaffa barn. När du sätter barn till världen så är det egentligen ett entreprenörsskap. Du ska följa dess utveckling och vara starkt bidragande till att en ny människa hela tiden ligger i fas med allt som ligger i ditt ansvar som förälder. Hålles hel och ren. Ges goda värderingar och humanitet. Utvecklas och få kunskap. Bli kärleksfull och social. Lära sig knyta skosnörena, cykla och simma. Föräldraskapet är kanske det största projektet en människa kan ge sig in på. Fantastiskt, vi borde ha medalj vi föräldrar.

 

Så däri menar vi att även ett entreprenörsskap innehåller en vardag, när ledtiden från start till mål blir så lång. Där det finns ett vardagligt inslag.

 

När vi bommade igen restaurangen efter sommaren så var den enda tanken hos Helena att få ett andrum. Tiden före öppnandet, i över sex månader hade varit minst sagt galen. Visserligen höll vi på att dra igång verksamheten. Med mycket pappersexercis. Men bygget var ju hyggligt klart och här tog Tjoppe det största ansvaret att fullfölja. För Helena hade då en galen tid på jobbet där kundordrarna hopade sig från golv till tak och att det låg fokus på att fortbilda sina kära kollegor inför den stundande tjänstledigheten. Det gör gott åt en arbetsplats att bevilja tjänstledigt, något som hon är ytterst tacksam för. För det gör att andra får kliva fram. Först i avsaknad av kossan i båset så börjar andra få plats att ta vid, och blir tvungna att lösa dagens alla puckar. Hur mycket man än visar och förklarar så länge man är kvar så är det först när det blir tomt som man på riktigt lyckas lämna över stafettpinnen. Helenas arbete är roligt, men i perioder rätt körigt.

 

Detta halvår innan tjänstledigheten så brakar Helenas tarmar i hop. Läkarbesök och undersökningar. Tarmarna har vuxit i hop efter alla de bukoperationerna som avslöjas genom ärren på magen. Tarmarna kan inte längre röra sig fritt. De vrider sig och det går inte att få fram och ut det där som vi alla ibland behöver få fram och ut, när vi går på toaletten. Det kallsvettas och fryses i smärta och oron ligger över att detta var ju ett illa tajmat tillfälle att få besvär inför nyöppning av restaurangen. Helena går över på att utesluta en del saker ur kosten. (en apelsin kan vara rena döden när den ska passera, den snurrar upp tarmarna och kan göra tillståndet livsfarligt om det blir helt stopp). Kosten blev mer flytande och lätt för att ge tarmarna dess vila. Vi övervägde att blåsa av restaurangstarten, men bollen med tillstånd och allt möjligt annat var redan rullad. Inte minst ekonomiskt så var vi tvungna att forstätta.

 

Detta halvår innan öppnadet av restaurangen så var Helena ordförande i båtklubben. Och så händer då mardrömmen att ekonomin visar sig släpa, totalt i ett halvår och på vissa plan ett helt år. Hyror står obetalda, ingen skatt eller moms är inbetald. Sköntaxeringsbeslut på 100.000 kronor i månaden och hot om konkurs. Precis före jul, den viktigaste perioden på Helenas arbetsplats. Tårarna rinner uppgivet, att ta över en ekonomi är en sak. Men att hämta upp till synes ett förlorat år är en annan.

 

Med goda relationer till vår revisor, som faktiskt finns så långt bort som i Borlänge. Helena har anlitat dem i sina företag sedan år 2000 då hon drog igång sitt första företag. Så hjälpte de till i den trassliga situationen. Vi har skrivit om det förut i ett inlägg. Och Anika som jobbade där då var bokstavligen den viktigaste personen för Helena det halvåret. Det fanns nästan bara en bojsten och sex-meters djup att välja på. Halv fyra klev Helena upp varje morgon för att jobba med båtklubbens ekonomi, kl 6 på morgonen fram till oftast kvällen så åkte Helena till sitt andra jobb. Och timmarna därefter så blev det återigen båtklubbens arbete samt planering av igångsättande av verksamhet. Dygnets alla vakna timmar arbetades det på, från 03:30 till 21:30 sen var det godnatt. Oftast med papper och annat arbete i famnen. Som en bättre krasch.

 

När man vet att något är helt galet och ändå att det inte går att ändra på i stunden utan att tiden går, då blir man rätt frustrerad. Ting tar tid. Att hitta ny ny kassör visade sig inte lätt. En ny valdes på årsmötet men som efter två veckor kommer tillbaka med pärmarna och lägger dessa i Helenas famn. Precis när vi startat upp restaurangen. Bojstenen och sex meters djup känns återigen som ett alternativ.

Det bränner bakom ögonlocken.

 

Tillslut hittas en ersättare, men restaurangen tar fart och det blir århundrades varmaste och soligaste sommar. Fiskleverans kl 06 och Helena arbetar varje dag till efter midnatt. Tjoppe tar sista disken och städet när Helena kraschat i sängen. Varje dag, Hela sommaren. Det var den mest galna och den mest roliga sommaren där vår dröm slog in i form av att gästerna njöt av vår miljö, vår mat och den härliga marina stämningen. Allt borde vara toppen men Helena var grymt trött.

 

Helena skulle varit tillbaka på sin arbetsplats den första september. Men bara känslan svindlade i tröttheten. Stänga för säsongen den sista augusti och tillbaka dagen efter. Hennes chef förlängde tjänstledigheten med ett par månader, fantastiskt omtänksamt och snällt av företaget. Bojstenen kunde stuvas undan ännu en gång.

 

Helena hade fattat beslutet. I avsaknad av kommunalt avlopp så fanns inte förutsättningarna för att driva restaurangen vidare. Tröttheten var gigantisk. Men bygget var klart. Och hon längtade efter det avlönade arbetet med underbara kollegor. Stora organisationsförändringar väntade, passar ju Helena bra, den entreprenörssjäl som hon är. Restaurangen fick stänga och hon återvände till sitt vanliga jobb.

 

Precis innan hon börjar på arbetet så drabbas hon av en ansiktsförlamning. Tjoppe säger en dag -vad har du gjort med ditt ansikte. Helena tittar i spegeln. Sidan hänger, hjärnblödning eller vad är det frågan om. Hon ringer till vårdcentralen och hon får några följdfrågor. Däreftert en tid två veckor bort. Ansiktsförlamningen går tillbaka till största del under närmaste veckan, men det hänger lite ändå. När det är dags för att gå till läkaren så har Helena börjat jobba. Men ingen kan, vill eller möjliggör för att Helena ska lyckas komma iväg på sin läkartid. Kvällen innan får hon ringa och boka av. Det finns för lite personal helt enkelt och driften inför jul och nyöppnandet av ny butik i staden i kombination men ny chef gör att Helenas hälsa får det skjutas på. Och så rullar det på. Med omorganisation, julförsäljning och att försöka få ihop arbetsgruppen och lappa den kompetensbrist som skapats när halva arbetsstyrkan över en natt försvann till ny butik. Det landar aldrig riktig på jobbet av olika orsaker…

 

Så en påtalande trötthet kommer krypandes och så kommer hänget tillbaka i ena ansiktshalvan titt som tätt. Och Helena, från att hållit igång hela dygnet är nu vansinnigt trött och går och lägger sig direkt efter jobbet och sover sen hela kvällen och natten. Tillslut säger Tjoppe ifrån. Lärkarbesök och time-out. Ja det är ju inte så konstigt, man är inte mer än människa. Och man blir ju inte yngre. Och Helena får sova. Under de senaste ett och ett halv året upplever Helena att det varit många ”stolpe ut”, mycket krångel och att istället för hejapå-dunkar i ryggen från omgivningen så har det varit rätt mycket pikande. Många i all välmening, men sammantaget så blir det lite förmycket. Och allt det roliga har överskuggats av trötthet och ”stolpe ut”.

 

Och med detta scenario som facit så föll det sig naturligt att prova lägga ut vårt älskade mästerverk i form av M/S Sunshine till försäljning. Där någon eller några i form av ny kraft kunde bära drömmen vidare. Och där vi såg chansen att för pengarna köpa tid. Tid för att vila upp sig på och tid för att förverkliga nästa dröm i livet. Men det är inte lätt att sälja en sådan här vacker pjäs. Vi har fått några bud men den pengen vi släpper henne för visar sig att människor inte ha. De flesta behöver låna pengar för att få ihop två miljoner, men bankerna lånar inte ut till köp av stora båtar, där man på marknaden över lag inte ser båtar som säkerhet. Nu är fortfarande båten till salu och vi har fortfarande intressenter kvar som kommer och tittar. Men vis av tiden så blir vi nog förvånade om någon kommer och lägger ett bud. Trots att vi haft många många genuint intresserade där flertalet har varit helt underbara människor och som skulle göra båten och restaurangen rättvisa.

 

Vi lovade avslöja vad vi skulle göra härnäst så fort det blev klart. Nu tror vi att det blir den långa vägen till förverkligande. Som många säkert vet så är hela Europa fyllt av kanaler. Du kan gå Kiel-kanalen, Canal du Midi, du kan ta kanalerna från tyskland och komma ut i svarta havet eller nere i Marsielle och ut i Medelhavet. Hela England är fyllt av kanaler och Sverige har Göta Kanal och underbara Dalälven för att nämna några. Vi skulle om vi får båten såld köpa oss tid för att vila upp oss och bli Kanalfarare. Något symbolikt med Helenas tarmar kan tyckas, där de finns som ett virrvarr och där Mag-Tarmförbundets medlemstidning komiskt nog heter Kanalen. Tjoppe har alltid drömt om att gå kanalerna och att i detta, därefter lägga sig för ankare i någon vik, gärna i Medelhavet. Tjoppe bär allergi mot mörka och kalla vinterdagar och det är ett starkt mål att så fort det ges möjlighet att då förlägga sin kropp på annan breddgrad där den gamla slagdängan -Sommaren är kort, blir till en osanning.

Nu ska vi fortfarande gå i kanalerna och vad det lider hamna i Medelhavet i det blå plurret och bara guppa runt. Men istället planeras det en tur i Kielkanalen på semestern i sommar. Där vi vänder hemåt igen. Tjoppe hatar att vända tillbaka. Och när tjänstepensionen går att lyfta vid 55 om det inte går förr, så sticker vi. Med vår stora båt M/S Sunshine eller om vi bytt till en segelbåt som klarar de mindre kanalerna. För det var så vi hade tänkt, att segla och ta oss fram och tillbaka i de otaliga kanalerna. Drömmarna finns kvar, målet är bestämt och ligger kvar. Men nu blir det nog en period där Helena får koncentrera sig på hälsan och på hur vi hanterar jobb samt den stora skaran av förväntansfulla som hoppas på att vi ska öppna upp restaurangen igen. Först kommer hälsan, och Helena som gärna även vill ha utvecklingsmöjligheter hos sin nuvarande arbetsgivare för utröna vilka möjligheter som finns där. Visar de sig inte infinna sig så behöver entreprenörssjälen få sitt tillgodosett och då får vi lyfta på locket och titta på vilka alternativ som där finns.  Nu ska vi fylla sex år med intressant arbete och meningsfull tillvaro, bra kombinerat med god hälsa långt ifrån båtklubbars raserade ekonomier och dubbelarbete. Nu blir det enkelarbete, om man nu inte räknar med svettiga nätter där Helena tyvärr behöver meddela alla förväntansfulla köande människor att -Nej, vi öppnar inte. Inte detta år iallafall. Vi vet inte så mycket mer. Och kanalerna…ja de får vänta.

 

Skepp o hoj!

 

Tjoppe och Helena