När vi två växte upp, på varsin ö utanför Vaxholm så fanns det inte på världskartan att ett liv kunde se annorlunda ut, att naturen skulle kunna vara förskaffad på ett annat sätt. Och vårt vatten runt om oss var vägar som tog oss till skolan, till jobbet, till affären och till kompisarna på det mest självklara sätt. Det är fortfarande så, Stockholms Skärgård räknas som en glesbygd längre ut i havsbandet där det fortfarande bor människor. Vi växte upp i mellanskärgården där det är mer befolkat men inte mer befolkat att Tjoppe och hans bror var mer eller mindre de enda barnen på hans ö under sin uppväxt. Genom att ta Vaxholmsbåt, vägfärja, egen båt, svävare och till och med helikopter så har alla sina egna sätt till att kunna transportera sig mellan öarna.

När vi växte upp och så även idag så måste ju alla barn ta sig till skolan. Visst hände det ett par gånger att vädret hindrade, men oftast inte. På vintern kunde det se ut som på bilden ovan. Där syns kastellet och på styrbordssida om båten så låg själva hjärtat i form av Vaxholms stad. På babords sida så tog man vägen till Tjoppes ö Stegesund. Och stävade man rakt fram och gick runt kastellet så kom man till Helenas ö. Rakt fram fanns Tynningö och Ramsö med flera öar.
Förr i tiden så var denna naturliga marina koppling helt naturlig i de flesta svenska hamnstäder. Men allt oftare så förvinner kunskap, vilja och ambition till att vilja bevara denna livsådra. Stockholms Skärgård är ett av Sveriges stora turistmål, långt ute på öarna finns affärer, skolor och lanthandlare. När man beställer hem virke för att bygga på sin kåk ute på ön så beställer man transport av virket och då kommer det en båt som tippar av det på önskad kaj. Det finns skärgårdsturer och pensionat, stugor och hotell. Det finns många små företagare och de finns de som lyckats skaffa sig ett liv i skärgården där de jobbar mycket på distans hemifrån och kanske bara behöver ta Vaxholmsbåten in till Stockholm ett par gånger i veckan. Skärgården är en vinstmaskin för samhället såväl ekonomiskt som hälsomässigt. Bättre rekreationsmiljö får man leta efter
I Halmstad finns det ingen skärgård men nog finns, eller snarare fanns det, marina inslag av äldre karaktär. Tylön var förr i tiden befolkad och här bodde fyrvaktare och det betade kreatur på ön. Idag är det ett naturreservat och under delar av året så tas hänsyn till det rika fågellivet och då får vi människor inte störa. I omgångar har man arbetat för att kunna ha turer ut till Tylön, med övernattning i fyrbostäderna och viljan att utveckla möjligheten till café. Entreprenörerna inom detta område möter dock på rätt stort motstånd då det är svårt att köpa in idéerna hos myndigheterna och få support av rätt slag. En avgrund i kunskap skiljer människor åt på hur man ser på vår kust på olika platser i landet, där det fungerar ypperligt på sina platser, men inte alls på andra platser.
Vi hade en vilja att sätta Halmstad återigen på den marinkulturella kartan med en gammal fisketrålare som till formen snart kommer att vara ett minne blott. Vårt fartyg är den som hållbarhetsmässigt inför framtiden är bäst byggd (enligt en nationell fiskebåtsinventerare). Vad vi menar är att den är inte bevarad som en gammal träskuta där drev tätar mellan borden. Sådana fartyg finns det fullt av i Danmark och Norge men i Sverige så har man valt bort att bevara kunskapen och viljan till att behålla den typen av fartyg. Nä vårt fartyg är byggt så att det är nästan så vi vågar sätta en förmögenhet i att detta kanske är den enda fiskeskutan kvar med sin skrovform som ännu ligger i vatten om 50 år. Finns det några till så är det på orter såsom Lysekil där man med stolthet håller liv i sin gamla fiskebåtshistoria.

LL158 Sandö (LL står för Lysekil, alla fiskebåtar hade sina hamnsbeteckningar genom sin förkortning. I Halmstad heter fiskebåtarna HD)
LL158 Sandö är ett av stadens stora stoltheter. Den före detta fiskebåten som fiskade ända borta mot Shetlandsöarna . Sandö byggdes 1948 av Löfbergs varv i Rönnäng på Tjörn. Man arbetade utan ritningar enligt tusenårig hantverkstradition. Då var Sandö Sveriges största träbåt. Skrovet är av ek. Han – för Sandö är en han – är 24,6 m (82 fot) lång och 6,6 m bred. Utan last är djupet under vattenlinjen 3,6 m och höjden över är 2,5 m. Masten reser sig 11 m över däck. Sandös första motor var en tändkulemotor med det klassiska dunket. Sandös tredje motor sattes in 1988 och fyller hela maskinrummet. Bara motorn väger 18 ton.
När storbackefisket upphört fick Bohusläns museum ta emot en del av Sandös utrustning. Den visas nu i basutställningen Kustland. De senaste årtiondena har fiskenäringen upplevt stora problem och omställningar. Träfiskebåtarna kan inte längre konkurrera, de är tungarbetade och omoderna. Sandö ligger tills vidare kvar som ett flytande museum i hamnen i Grundsund fram till det att Bohusläns museum kan sätta planerna på en ny båthall i verket och resurser tillskapats att ta in Sandö.
I Lysekil så ser man LL158 Sandö som ett flytande kulturarv och man skulle aldrig få för sig något annat.
Kanske mer känt är kanske föreningen L Laurin. Föreningen L Laurin i Lysekil bildades 1993 och har över 1300 medlemmar. Enligt föreningens stadgar är syftet:
Att väcka och bevara intresset för Skandiaverkens tillverkning av bl.a. tändkulemotorer och spegla företagets betydelse för Lysekil som industrisamhälle. Föreningen vill också bevara och bruka veteranbogserfartyget HARRY som är både K-märkt och klassat som traditionsfartyg.

På tändkulemotorns dag så fylls Lysekil av besökare och för vårt hjärta för det marina livet och vårt gamla marina arv är detta så fantastiskt roligt. Det finns så få flytetyg kvar av dessa slag så det är en skymf att inte värna om dessa och ta ansvaret för att något ska finnas kvar för framtiden.
Även i Halmstad finns det gamla marina båtar värda att ta fasta på. Bogserbåten T/B Hero inte minst som kom från Kanada till Sverige 1949 och hon har huvudsakligen haft sina hemmahamnar mellan Halmstad och Göteborg men företrädesvis så har hon legat i Falkenberg där hon också hetat HERO af Falkenberg.

Jo tro det eller inte men det är samma fartyg som ligger intill kaj i Halmstad. Hon är ett kulturarv helt klart.
Vi har på vårt fartyg lagt ner 18.000 timmar för att ställa om vår gamla fisketrålare till någon som ska kunna fungera i moderna tider. För det är ju så som man måste göra, hitta en ny funktion för sitt flytetyg (det var det man missade med skolfartyget Najaden). I vår kompetens kring båtar och verksamheter så föll det sig naturligt att bygga om vårt fartyg till restaurang- och cafébåt. Inte helt enkelt gjort där man ska kunna klara alla byggkrav som ställs på ett restaurangkök i moderna tider, men vi klarade det! Det kostade sina miljoner. Men kul var det och lyckat var det.
Däremot är det inte helt enkelt att få de nycklar man behöver för att möjliggöra sina visioner när kunskapen brister hos beslutsfattare kring de marina frågorna. Vi hade och har fortfarande visioner om restaurangen M/S Sunshine där vi vill kunna erbjuda människor ett stycke marin historia och kunna avnjuta skaldjur och god dryck i glada vänners lag. Samtidigt som solen glittrar på vattnet och vår gamle skald Evert Taube med sin raspigaste röst gör någon med oss människor. Att få oss att njuta av miljön och locka fram gamla minnen och det som vi flesta är förknippat med svensk solig sommar. Det är inte en slump att Pripps Blå-reklamen utspelar sig i skärgården.
I vår ambition som entreprenörer så finns även sidospår där vi renoverat en gammal snipa som ska kunna hyras ut för att gå i Nissan, där vi ville erbjuda Halmstadbor och turister möjligheten att på Nissans vatten kunna ta sig en tur under broarna. Och att kunna lägga till uppe vid Laxön för att kliva in i deras fantastiska oas för en kopp kaffe innan man puttrar ner mot hamninloppet igen. Affärsidén ligger färdig och arbetet ligger i ”lajnen” och kan sparkas igång vilken sekund som helst, endast ett kapell och fendrar ska fixas först.
Men här faller vi på nytt då vi som entreprenörer inte vet om vi vågar. Idéerna är helt underbara, vi minns bara den sommaren som Halmstad hade Paddan-båten som gick under broarna, vad mysigt det var. Men i brist på återkoppling och tydlig vilja från tredje part så står vi och stampar. Vi försöker finna våra vägar för genomföranden. Kanske är platsen fel. Kanske är Lysekil eller Vaxholm eller någon annanstans den bästa platsen. Det är bara det att på dessa platser så finns det redan detta utbud. Där finns redan turbåtar och restaurangbåtar för det har varit en tydlig vilja att man vill ha det så.Och det är av den anledningen som det ännu inte finns i Halmstad, för besluten och möjliggörandet faller utanför entreprenörens möjlighet att påverka. Det löser sig nog, det gör det alltid. Men det skulle kunna bli så bra och vi är inte fullt övertygade om att det blir något i framtiden om man som beslutsfattare inte passar på när det kommer någon entreprenör som är villig och har kunskapen och förmågan till att genomföra sin del. Så länge en tydlig vision inte visas och möjligheterna inte skapas så vågar vi inte satsa. Vi var nog för tidigt ute helt enkelt, det blev en dålig tajming

Så vacker bild, att ersätta den med en modern plastsnipa går inte riktigt. Hur mycket vi än vill.
Alle man på däck!
Tjoppe och Helena