Den fula ankungen har nu genomgått sin förvandling till svan. För nästan inga pengar, men med lite tid och kärlek så fick den åter igen nya glansdagar. Precis som vår båt.

 

Ibland kan man tro att vi står här i vår kupa och arbetar, och att det inte skulle vara så många som har koll på vårt projekt. Men ack så fel man har ibland. Som ytterligare bevis på att vårt projekt gett ringar på vattnet runtomkring är att det knackade på båten häromkvällen. Utanför står två stiliga killar i vår egen ålder. Den ena killen är bekant och efter några sekunder trillar polletten ner. -Ah, min KUSIN, säger Helena. Ja det kan ju i och för sig vara en lätt sak att gissa men nu har Helena en uppsjö av kusiner på sin pappas sida, hennes farmor fick åtta barn varav alla barnen i sin tur skaffade allt mellan två och fyra barn. Några sekunder till och -Du är ju Sörens son! Helena tänkte snabbt, då är det bara två att välja mellan. -Du måste vara HÅKAN!! Det blev en fullpottare, rätt gissad kusin och en visning ombord på skutan. Ett konstaterande om att det gått 14 år sedan de två kusinerna senast sågs och lite gamla minnen avhandlades. Riktigt roligt, och när killarna gick så hade det mörknat ute och de försvann längs med kajen, lika plötsligt som de dykt upp.

 

Tidigare under dagen så hade det pågått en smärre målarstudio ombord. Hela däcket målades med halka-nix i. Nu slår man ingen vurpa på däcket längre, snarare skulle däcket kunna fungera som startblock för hundrameterslöpare. Kanske att en ny sport skulle kunna uppstå, en annan typ av båt-race. Där löparna springer några varv runt på däcket tills man nått mål. Springer man runt gräsmattor så skulle man ju kunna springa runt däckshus också. Och fuskar man blir man kastad över relingen ner i kalla vattnet.

Nu fladdrade skribenten kanske ut en aning från båtbyggar-temat men till försvar så säger vi att båten har legat i styrénångor senaste veckan. Nu är plastandet äntligen klart. Vi tror inte vi har något mer att plasta. Känslan är nästan magisk. NO MORE STYRÉN. Känn på den. Det sägs att man blir dum i huvudet av kemikalierna, så vi slutade kanske i tid. Vem vet.