Ont i fåfängan!

Vi sitter och urrar med honungste ombord. Huvudena spränger och snuvan med halsont sätter lock på tillvaron. Vi båda jobbar och står i, såväl utanför båten som ombord. Helena har dessutom startat defibrillatorn, eller som en av kunderna till Konsulten af Lysekil sa en gång efter en lång blöt midsommarhelg när han kom gående på kajen i Vaxholm; -Felix, man skulle ha tjackat upp sig på en respirator!! Nä så illa är det nog inte, men Helena mår dåligt i fåfängan. Jo det är sant, det finns en sån. Med blåsor på läpparna i andra människors närvaro, så smärtar det i fåfängan och hon gör allt för att inte passera en spegel. Ibland misslyckas man, skräms av sin kopia och känner sorg över alla som sett henne. Pussarna har upphört. Från Tjoppe alltså. De andra brukar henne inga ge, skulle vara barnbarnen då men de finns på distans. Annars är ju de små rätt så frågvisa och spontana. -Mormor, vad är det där äckliga du har på läppen?? Hua, nu smärtar fåfängan igen. När inlägget är klart så släcks lampan och då är det bara stjärnorna på himlen från skylighten som kan avslöja det hemska. Nödlösningen ligger strax bredvid, en pappkasse av märket Lidl (att trä över huvudet så man inte syns) Då kan omgivningen sova tryggt. Kanske så även Helena.
 
Jo självömkan ska inte underskattas. Den mår man stundom bra av.
 
Vi har slängt nästan allt. I köket alltså. Porslinet är bortstuvat till nästan hundra procent. Vi sparade ett par tallrikar åt oss. Två djupa tallrikar av tre slog sen Tjoppe sönder, av misstag kan tilläggas. Så ska vi äta soppa framöver så får vi dela på tallriken. Tack och lov så har vi två skedar, för den är svår att dela på. Men på något sätt så är det skönt att inte ha några saker, man slipper liksom leta efter något man inte hittar och disken är minimal. Nu har  vi ställt diskbänken nästan mitt i köket. Helena brast förtjust ut i glädje när hon insåg att hon för första gången i sitt liv fått en köksö i sitt kök.
 
 
Vi har börjat sätta brandsäkra skivor på väggarna. Här på bilden har vi dessutom fått med en del av vår nya köks-ö med diskstället i fokus. I diskstället står de två ännu inte sönderslagna tallrikarna, de blev iallafall förevigade på bild innan Tjoppe galant såg till att de flög ner på golvet. Skärvor kan också vara fina.
 
Två av väggarna är nu brandsäkrade. När Tjoppe hade skruvat dem på plats så gick han ut på däck, och lite lätt irriterad stannade han upp och noterade att någon jävel hade dragit i en skruv för långt så den stack ut ur väggen i vår entré.
 
 
Den skyldige ville inte ge sig tillkänna, och Tjoppe hade ju inte sett till denna någon då han varit upptagen i köket på andra sidan väggen med att skruva skivor. Detta går nog att rätta till  konstaterade han dock. Jo har man kommit så här långt så ska det väl inte falla på en skruv.
 
 
Vi har även tagit bort alla skåp vi hade upphängda på styrhyttsväggen. Jo nu får alla titta noga..detta är i princip den sista biten som syns av det som en gång var den gamla båten. Åldrat virke som någon timmerman lagt sin starka seniga hand över omkring år 1960. Kanten som tekokaren står på är rester från den gamla kappen. Den utbyggnad som stod på däck och som döljde den stora tändkulemotorn nere i maskinrummet. Jo det har suttit en sådan på vår båt, men någon gång på 70-talet så byttes den ut. Nu är det sista gången vi skådar det gamla virket för snart så tornar här upp sig ett modernt men högst charmigt restaurangklassat kök. Med tummstockarna i högsta hugg så har vi hittat effektiva lösningar för att nyttja varenda liten vrå. Konstruktören kan räkna med att få sig en påhälsning för lite diskussion kring utformning av rostfritt material. Så han kan redan nu planera in fika valfri helgdag. Klockslaget behöver nog inte nämnas.
 
I matsalen börjar det dra ihop sig också för lite möbeltillverkning. Det är en spännande vinter vi går till mötes. Även om förkylningar däckar oss stundom.
 
Avslutningsvis så tar Helena ännu en klunk av sitt honungste, för något byggande blir det inte denna dag. Och så tänker hon att passande band att lyssna till denna dag måste vara Gert Flimmerz eller varför inte Kjell Sorterings. För det är ungefär så hon känner sig, hjärtflimmrig och som ett sopkärl avsett för ofärgat glas (det skär i halsen). Innan hon släcker lampan så känner hon med handen att Lidlkassen ligger på plats, utifall att det skulle bli stjärnklart. Men troligvis regnar det, det har det ju gjort de senaste två veckorna. Om vi är bittra..nope.
 
Regnet det bara öser ner, och jag blir så blöt om mina skor och strumpor!
 
Tjoppe och Helena
 
 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s