Det högst trevliga dagar i Lysekil. Första dygnet låg vi i Norra Hamnen. Senaste åren har man investerat och byggt och utvecklat stora delar av Lysekil. Fina kajpromenader och flytbryggor med restaurang med mera. Nu är denna hamnen säkert bra för vanliga båtturister med mera vanliga båtar. Flytbryggan blir ju lite löjligt låg när man lägger till med en 80 ton tung båt. Man har längs hela utsidan av Norra Hamnen hänvisat större båtar att ligga på utsidan med långsidan till, precis där vi la till. Men sen kommer nästa sak, när man ska förtöja sin båt så sitter det små jättefina gulliga knapar i plast. Så med en liten Flipper eller Maxi 77 så fungerar väl detta. Men idag ser man en hel del båtar som är större en så, inte bara vår skuta. Men vi la till där och fäste vår stora koloss till båt i de små knaparna och vi la på många förtöjningar för att fördela belastningen på dessa små plasthistorier. Hela den natten var Helena upp och kollade till förtöjningarna, tanken på att båten slita sig efter ett plopp plopp plopp plopp när knaparna gick av tvingade henne upp ideligen. Men båten låg kvar tack och lov. På morgonen därpå så besökte vi vännerna som har ett varv i staden och till det en rejäl kajbit. Här har även vår konsult Felix av Lysekil sin verkstad. Dessa fantastiska människor erbjud utan knussel ett bit kaj för några dagar. Och här fanns det pollare att fästa vår båt i. Rejäla gjorda för stooora båtar. Vi flyttade vår båt, en liten båttur, som blev lite smått stökig då det blåste rejält. I byarna hade vi 15 sekundmeter och vi hade inte tagit upp fendrarna för resan var ”så kort”. Givetvis så tappar man då den bästa fendern och ser den guppa iväg i havet. I gropig sjö så rullade det rätt så bra. Till saken hörde att Tjoppe testat olika lösningar för vårt brandlarm. Vi ska ha en kamera i maskinrummet, men nu hade han lagt ett brandlarm där. Och likt ett brandlarm i ett kök som gärna reagerar på att man steker pannkaka, så kan samma sak hända här, fast då på motorns avgaser. Blåsten tryckte ner avgaser tillbaka ner i chacktet som går runt skorstenen med följden att brandlarmet på båten gick. Det tjöt och vi passerade just då ett smalt sund med flera segelbåtar och fendern hopplöst förlorad bakom oss. Det var en lätt pulshöjning innan vi fick det konstaterat att det inte var en brand, utan avgaser som larmet reagerat på. När vi lagt till borta på vår nya plats så pustade vi ut. Fria från plastknapar och falsklarm. Och vi konstaterade att kamera i maskinrummet är något vi ska prioritera framöver. Vi konstaterade att denna sommarens båtsemester har varit bra för många framtida beslut.  Borta på den nya platsen trivdes vi som fina fisken och kunde även pyssla lite med båten då vi hade tillgång till Felix fina verkstad.

 

När vi legat där några dagar så kom den en hamnvärd, en ung kille förbi på kvällen. Vad han gjorde på denna privata kaj tillhörande ett varv undrade vi. Han hade uppenbarligen gått vilse då han var långt ifrån allt vad gästhamnar heter. Han gick ett varv och när vi klev ut på däck så tog vi ett snack med killen. En mycket trevlig grabb, som blivit utsänd av sin chef. Lite osäkert sträcker han på sig och säger: Jag tänkte ta betalt för kajhyra! Tjoppe frågade snabbt ”varför då” då vi gjort rätt för oss vid Norra Hamnen och nu låg vid privat kaj. Hamnvärden förklarade då att han fått order uppifrån och nu gick runt i staden för att ta betalt för dessa båtar också. Även båtarna bakom oss undrade han över, och lite fulla i skratt blev vi när ena båten tillhörde själva varvet. Nu kan man ta betalt vid denna kaj om man önskar men den rättigheten har ju varvet och knappast kommunen. Nu fick killen lomma iväg utan några sekiner. När han gått så sa Helena till Tjoppe samtidigt som hon pekade på Kustbevakningens stora båt som också har sin plats några hundra meter ifrån att; -Att han inte tog betalt för den där stora båten, det hade nog inbringat en bra slant till kommunen. När vi senare sprang på varvsägarna så berättade vi om incidenten och de blev såväl fulla i skratt som lite irriterade över händelsen. Som att någon utomstående försöker lappa ens bil när man står på sin egna uppfart och tomt. Ja detta var en rolig historia.

 

Här ligger vi på vår nya tillfälliga plats i Lysekil. Killen från hamnen kammade noll.

 

Och här är Felix verkstad som han har tillsammans med Tjoppes bror. Här är det roligt att vara. Ordning och reda och en massa roligt att titta på tyckte Helena.

Vi passade på att göra lite småjobb som har med vår båt att göra.

Helena slipade det sista på ankaret och la på grundfärg. Grå!

Och Felix och Tjoppe reparerar och gör om vår flaggstång, då flagglinan gnagits av. Felix är en munter och humoristisk kille. Han har en keps som han haft i många år berättar Tjoppe för Helena. Det står Överkalix på kepsen. Och ibland så drar han på sig kepsen och pratar med norrländs dialekt; ”jo ja hä fra Överkalix ja”. Och förutom humor så är han mycket yrkesskicklig. Tjoppe passar på att fråga om goda råd.

 

Ett pyttelitet block sitter nu i flaggstången så inga vassa kanter ska gnaga av linan.

I övrigt så passade vi på att vara lediga. Att byta miljö mår man toppen av och Bohuslän är ju otroligt vackert. Vi hade en mycket trevlig kväll med havskräftor tillsammans med hela vår Lysekilsfamilj. Vi trivdes med att få träffa alla och prata gamla minnen. Det var fantastiskt gott och trevligt utom då Tjoppe skulle hoppa studsmatta. Det smällde till i vaden med en muskelbristning som följd. Och likt sin pappa som haltar då han har problem med fötterna, så fick även Tjoppe samma gångstil de resterande dagarna och far och son blev än mer lika.

 

Som oftast när man har det som bäst så måste man ge sig av igen. Vi lämnade Lysekil mycket tidigt en morgon med destination Halmstad.

 

Hej då Lysekil. Vi hade en hel del sjö de första timmarna och det rullade bra därute på havet. Kylskåpsdörren flög upp, en olivburk hoppade ur och öppnade sitt lock och brädde ut oliver på golvet i köket trots att vi surrat så bra tyckte vi. Och i badrummet hade vi inte haft en tanke på att surra toapappersrullen.

 

Nästan allt papper hade rullat av sig. Och det var ju rätt så små bekymmer med tanke på att båten periodvis for som en tvålkopp ute till havs. Men när vi fick lä från danska Skagen så lugnade sig havet och vinden och vi möttes av en högtrycksrygg som låg från Göteborg och söderöver. Och plötsligt så blåste det bara ett par sekundmeter och havet la sig. Vi kunde ägna oss åt att äta och spela kort och röra på oss ombord.

Helenas älskade Tjoppe. Han byts inte ut för allt smör i småland!

Och vi fick en fantastisk kväll på havet. Efter 18,5 timmar kunde vi äntligen lägga till i hemmahamn. De sista timmarna var efter solnedgång och vi fick mörkernavigera. Men det fungerar ju utmärkt, och känns inte alls knepigt särskilt som det är i hemmahamn man ska lägga till vid. Det blev en mycket lång dag på havet men det var skönt att vara hemma igen och få sätta tänderna i vårt fortsatta båtbygge. Men först väntades lite sömn.

 

Skepp och Hoj

 

Tjoppe och Helena