Vi hade otroligt härliga dagar på Anholt. Solen sken och riktig högsommarvärme hade infunnit sig. Lite galet var det då vi skulle lägga till. Anholts hamn är inte den största, men ett mer godhjärtat folk får man leta efter. Med 220 båtplatser så tryckte man in 450 båtar, varav vår stora koloss till båt som en. Som en trevlig person vi känner brukar säga; ”det går alltid in ett får till”. Och det är så sant så. Vi valde när vi kom fram till Anholt att släppa fram färjan och själva gå in efteråt. Lite osäker är man ju alltid när man inte varit på platsen förut. Så efter färjan så tuffade vi in. Tjoppe och vår vän konstruktkören vid spakarna och Helena längst fram på däck. Sakta glider vi in genom inloppet och Helena ser då att det är kö hela vägen in för en hamnplats, färjan har lagt till och efter den så väntar 5-6 båtar. Helena vänder sig om mot styrhytten och gestikulerar stort ”BACKA – DET ÄR KÖ!”. Ett stort svart rökmoln ur skorstenen bekräftade att Tjoppe mottagit informationen. Men som underbart är med de danska hamnarna så kommer hamnvakten ut i en liten gummibåt och instruerar oss var vi kan lägga till. Själva ute vid fyren får vi ligga, med en fanstiskt vy ut över havet. Dock utan ström och promenad över stock och sten för att komma in till hamncentrum. Men å andra sidan så slapp vi vara båt nummer 8. För så många båtar låg det utanpå varandra på sina ställen inne i hamnen.

 

 

Anholts hamn på kvällen. Likt plockepinn stod alla masterna upp i skyn. Vår båt finns någonstans bakom alla masterna.

 

Men nu gick vi lite händelser i förväg. Från början alltså. Vi startade från halmstad tidigt på morgonen. Sol och platt vatten. Tjoppe och Helena och Konstruktören.

 

Under resan så turades vi om att njuta av solen på däck, och vi åt ägg och bacon och fikade. Och Konstruktören testade fiskelyckan, men fick ingen napp.

 

Och efter några timmar kunde vi skönja ön långt bort. Med bara hav runtom så sticker den upp, den lilla danska ön.

Och vattnet blev klarare och klarare. Ju närmare vi kom desto mer grönt och turkost blev havet och man kunde se botten.

Det är ju smått otroligt att det ser ut såhär utanför Sverige, i Kattegatt.

 

 Som ett vykort, såsäg!

Och plötsligt så blev allt så kristallklart. Man såg botten, fiskar och maneter. Vi tittade förundrat ner och sen rusade alla upp i styrhytten för att kolla sjökortet. Båten sticker 2,40 och det såg oroväckande grunt ut. Men det var ett djup på 8 meter. När man tar sig till Anholt så måste man ta sig in på baksidan från Sverige sett för ön sticker upp ur denna sandbotten och det är för grunt på nästan alla ställen.

 

 

Nu är det inte långt kvar!

 

Och tillslut kom vi då fram, med det lilla pysslet att hitta ett ställe att lägga till. Men vi låg bra borta vid vår egna kant. Men det tog inte lång tid så hade vi en segelbåt upphängd på baksidan av oss och en på utsidan.

 

Vid denna tidpunkt så gör man ju det som man finner mest naturligt, när man lagt till i en dansk hamn. Man letar upp ett ställe att få sig en bit mat och en Tuborg. Och där satt vi i den ljumma sommarkvällen och svalkade oss medan solen gick ner!

 

Klart Skepp!

 

Tjoppe och Helena