Nu har äntligen kylan släppt sitt grepp, Juni blev en hel del regn men faktiskt stunder av sol också, om än korta. Fast det som avgjorde mest var att Juni blev en kall historia, så det kändes inte som sommar. Nu har kvicksilvret stigit några grader och när solen tittar fram, ja då är det varmt och skönt. Äntligen så fryser man inte utan jacka, utan tvärtom så är linne och t-shirt perfekta plagg. Ja något på underkroppen såklart också, för att köra klädkod Ankeborg ligger oss inte varmt om hjärtat.

 

Vi har kämpat på med vårt landgångsfäste och själva landgången. Och vid sidan av detta så arbetas det hårt på olika håll med våra pollare. Att ha ett fartyg utan att kunna förtöja i något ordentligt är inget att sträva efter, och vi känner att den tillfälliga lösningen behöver komma till en ände. Nu är det äntligen på gång och inom snar framtid kan vi börja skruva och bulta fast nya fina pollare. Och därefter kan vi kasta loss och använda båten också. Som vi längtar.

 

Vi behöver ju använda båten lite och se att allt fungerar som tänkt, eller som Tjoppe säger;        -Man behöver bli kompis med sakerna. Vi har som litet mål, om allt nu går vägen, att sticka ut till en liten ö i Kattegatt. Danmarks mest isolerade ö Anholt. Här bor 160 personer året runt. Ön tillhörde en gång i tiden Morup i Halland. Till Morup tog man kvinnorna från ön när de skulle till att föda. Nu finns det en sägen som säger att det heter Morup för att här gick ”mor upp”. Om detta stämmer har vi försökt att hitta fakta på, men vi har inte funnit fog för att det verkligen stämmer. Senare så skulle ön komma att tillhöra Danmark, och detta gick enligt sägen till så att de danska förhandlarna ställde ett ölstop på Anholt, på kartan, och döljde ön för svensken när man skulle dra den nya landgränsen.Således kom Anholt att tillhöra Danmark.

 

Ön är otroligt vacker och går man in på öns turistsida så skriver de om alla fantastiska saker som ön kan erbjuda, men varnar dock samtidigt att man kan ”bli beroende” av ön. Trots att här finns lugnet och stillheten och att allt är vackert som i paradiset så finns det inte egentligen så väldigt mycket att göra på denna 22 kvadratmeter stora ö som till största del består av öken. Men har man väl en gång besökt ön, så kommer man gärna tillbaka, och många förälskar sig i ön.

 

När vi googlade lite om ön så återfanns dessa rader från ett reserepotage;

 

Öns fotbollslag heter Anholt United. Klubben återfinns inte i någon erkänd liga. Laget består av spelare som är bofasta på Anholt eller har sommarhus där; motståndare är tillfälligt uppsatta lag som möter hemmalaget på Anholt Stadion, en lätt sluttande gräsplan vid vägen. Hemmalaget brukar hälsas med stort jubel och laget svarar med att vinka mot publiken på ena sidan och korna på den andra, även om korna för tillfället skulle vara på annat bete. Anholt vinner alltid.

– Du förstår att domaren kommer från ön, säger Thomas, Anholts taxichaufför.

Bortalag och -publik accepterar detta jäv. Varje kvart är det ölpaus – inte bara för publiken.

 

Inte vill man missa detta, så vi hoppas vi får tillfälle att besöka ön redan denna sommaren.

Landgången har vi arbetat med. Slipat till våra pluggar och oljat ett par vändor.

Nu har vi fernissat ett lager så här långt.

Tjoppe gjorde hål i det rostfria landgångsfästet.

Den ska skruvas uppifrån och bultas från sidan så den sitter rejält.

 

Sexton fästpunkter..

Helena arbetar hårt..

Tjoppe likaså..

Och det kändes mycket bra när den väl satt på plats..

Tjoppe torkar bort överflödig sika..

Sådär ja, nu väntar vi bara på att landgången ska bli klar..

Vi bröt till slut upp, solen värmde gott fast det var kväll och Tjoppe passade på att njuta som på danskt vis..

Jo man får inte glömma bort att njuta av tillvaron. Och visst ser det skönt ut när kapten har slagit sig till ro med ett glas vin på vår låda i aktern. Huvudkudde också.

 

Käka landgång?!

 

Tjoppe och Helena