Vi har varit lite båtbyggarlediga ett par dagar för att hälsa på barn och barnbarn som bor vid den östra kusten. När vi lämnade Halmstad så låg isen fortfarande på Nissan. Och väl tillbaka så hade den spruckit upp och försvunnit. Det kändes vår och sinnena blev alldeles lätta när vi såg vattnet blänka då solstrålarna studsade på vattenytan.

Vi passade på att vända ansiktena mot solen där vi satt på kajen med en kopp te och vi planerade lite för de närmaste veckorna. Sen satte vi fart med att bygga vidare på ingången till styrhytten, samt på aktersidan om styrhytten där nedgången till maskinrummet är samt ingången till den lilla toaletten.

När mörkret lagt sig, som numera inte sker förrän vid halv sex på kvällen så fortsatte vi med lite inomhusjobb. Våra öppningsbara fönster har nu fått sina fönsterhakar ditsatta.

Känslan man får när man kan sätta bock för en uppgift är obeskrivlig.

Sen plockade vi upp leveransen av div lampor.

En stor däckslampa som ska sitta i badrumstaket och ett par sänglampor. Mässing så klart.

Och i främre hytten har vi bäddat rent med nya lakan.

Vitt och rosa, sommarfräscht. Ja vad gör man inte när våren är i antågande.

Det kräver en viss teknik att bädda denna säng, då den går i brösthöjd på Helena. Faktum är att när täckena ska på plats så slungar vi upp dem som värsta lassot, och gissa om vi har fått upp tekniken nu. I helgen letade vi efter en bra pall att ha nedanför sängen. Men vi är lite kräsna så det lutar nog åt att vi får snickra ihop något själva. Nu har vi inte större problem med att hoppa upp i sängen, men veckan då vi låg för ankare så fick Tjoppe kasta upp Helena ungefär som när han bäddar sängen. Annars hade hon fått sova på durken nedanför. Och en pall kan även vara bra om man har gäster som knoppar över. Det är ju inte säkert att det bara är Stefan Holm som kommer sova i denna binge.

Och varför inte lyxa till det med lite blomster.

Tjoppes kommentar när han kom ner i hytten och såg bäddningen och blommorna var; -Faan, va najs det ska bli att sova här!!! Och det kom från hjärtat. Nu var det lite för tidigt för sängdags så Tjoppe fick snällt hålla sig till tåls.

Men tids nog.

Ja och så mycket mer har vi inte byggt och fixat. Men det kommer…var så säkra!

Tut tut sa båten och så gick bryggan!

Tjoppe och Helena

Vi har tjuvstartat. Övertäckningen ska vi riva i vår, i påsk som senast, är vår plan. En dag kliade det rejält i fingrarna, så vi bestämde oss för att plocka bort något, om än något litet, från täckningen. Vi stod ett tag och tittade. En bit plåt? Nä då regnar det in. En bit masonit? Nä då blåser det in. Och så tittade vi på Giraffen. Och giraffen tittade tillbaka. Han såg rätt så trött och sliten däruppe där han fått stå på givakt i tre och ett halvt år. Tjoppe frågade Helena; -Begår vi ett generalfel om vi plockar ner Giraffen nu? Det trodde inte Helena. Men att då kalla båten för giraffbåten faller ju på sin natur dock. Men bort ska den ju iallafall inom några veckor. -Ok, men vad gör vi av Janne Giraffer om vi tar ner honom? -Ska vi ge bort honom till någon? fortsatte Helena. Vi tittade båda upp på den gamle giraffen och vi tyckte nog att han var för ful och sliten, och att han säkert inte skulle orka med några småbarn om man satte honom på en lekstuga eller liknande. Tjoppe sken plötsligt upp och utbrast; -Vi kan elda honom i kaminen och strö ut askan i havet under lite andaktiga former. Helena skrattade, jo denna giraff utskuren ur en bit plywood hade under vår tid fått en personlighet och familjetillhörighet utan dess like. Men Helena funderade vidare och replikerade som svar; -Om vi kremerar vår giraff gjord i plywood och håller en jordfästning för honom där vi strör honom över havet, så kommer folk tro att vi är galna. Hon fortsatte sin utläggning. -Ska jag skriva om detta på bloggen så kommer en vit picup och hämtar oss och sätter på oss tvångströjor och låser in oss på psyket. Jo Tjoppe höll med, men dock så kändes giraffen allt för familjär för att bara slänga honom på tippen. Helena hade ett förslag. -Vi tar ner honom, och sätter honom på en hedersfull plats så åker vi med honom till just tippen, där vi, innan vi lämnar honom, håller ett litet fint farväl. Vi var överens, och ett steg närmare takrivningen var ett faktum.

Tjoppe klev upp på taket och befriade Janne Giraffer från sin takposition.

Liten luggsliten Giraff verkade inte alls ledsen, Tjoppe bar ner honom mer varsam hand.

En sista bild på gänget, Helena, Janne Giraffer och Tjoppe.

Han kom till efter att en förbipasserande söndagsflanerare uttryckt sig att vår båt såg ut som Noaks Ark. Idén om att ha djur ombord väcktes och varför då inte en giraff. Vi har haft mycket glädje åt Janne, som vi klätt ut allt eftersom årstid. Tomteluva på vintern, Glass i munnen på sommaren och så har han åkt kvast till Blåkulla i påsktider. Han har även haft ett av barnbarnens nappar runt halsen och ballonger i hornen när vi haft fest ombord. Det hela kan nog ses som vansinnigt barnsligt av två stycken 45-åringar. Men det är samtidigt lite menat att livet ska inte alltid vara så allvarligt, och att man visst kan leka, fast man har klivit ur barndomen. Vi pussade på Janne och satte honom i bilen.

En trevlig syn för alla som såg oss på vår väg till tippen, en giraff i tomteluva som stack upp huvudet ur takluckan. Sämre sätt kan man sluta på om man är en bit plywood. Helena tittade upp mot taket där Janne för en stund sen suttit. -Båten ser lite opersonlig ut nu. Tjoppe höll med. Sen gasade vi iväg till återvinningsstationen.

Väl där så höll vi ett litet avskedstal till vår vän innan vi la honom i rätt konteiner. Tjoppe skrattade och sa att om någon hört oss, så måste de tro att vi är skvatt galna. Men vi var tämligen ensamma på tippen och så lämnade vi Janne där och hoppades att han skulle återvinnas till något trevligt. Tala om reinkarnation. Det kanske blir toapapper av honom och vi handlar honom på nytt. Och vi kan tydligt höra hans protest när vi ryckt honom från rullen. -Nä nu räcker det, nu är det andra gången ni skiter i mig!!

Ja ja, end of the story. Janne Giraffer är numera en historia blott.

Efteråt kändes det ganska så bra, vi plockade på oss lite mer vuxenpoäng och klev ner i maskinrummet och började plasta våra batterilådor.

Vilken gång i ordningen vi plastar har vi tappat räkningen på. Eller som Helena uttryckte sig. -Det är lika lätt att plasta som att baka en sockerkaka. Man får tänka till lite först, men i grunden har man receptet i huvudet. Hon syftade på mängden härdare i plasten, som ju faktiskt innehåller färre ingredienser än sockerkakssmeten. Resten går på rutin. Just sockerkaka och plast har vi en egen historia om. En gång bakade Helena just sockerkaka, glömde försluta den väl och gick därefter och plastade, med en sockerkaka som smakade styrén som följd. Den sockerkakan fick samma öde som giraffen.

Tjoppe tog plats nere i maskinrummet och Helena hissade ner hinkar och dyl. Att vi plastade i maskinrummet var en I-V-åtgärd. Dvs att lådorna var för stora för att gå ner i hålet så de har skruvats i hop nere i maskinrummet. I-V betyder kort och gott = Inget Val. Annars hade verkstan varit ett lämpligare ställe.

I full gång..

Tjoppe konstaterade att han har en hat-kärlek till plastandet. Materialet är så otroligt bra, man kan forma precis som man vill och det håller och blir snyggt. Det är kul att sätta fart, men ganska snart så störs man av lukten och att det blir ett ganska tradigt moment. Bättre blir det senare när plasten härdat och man målar.

Med detta avklarat så bröt vi av för lite lunch, en enkel makrillsmacka och en kopp te.

Därefter gick vi på våra plattjärn.

Vi har ju hållt läsarna på halster om syftet med dessa järn. Vi är här i full gång med att konstruera en trappa till ingången till styrhytten.

Tjoppe passade på att bränna lite hål på fickan. Han tyckte det blev lite väl varmt ett tag.

Här kommer vi nu till en stor anledning till vad tjusningen med att bygga båt är. Att få tänka ut och realisera tanken till en färdig produkt där funktion, färg och form ska stämma. Denna trappa har haft åtminstone fem olika utseenden i våra tankar, vi har diskuterat och ritat upp på papper och vägt för och emot. Och vår första idé har vi helt reviderat, den hade blivit, ja förvisso snygg men totalt opraktisk.

Nu blir det en ganska enkel men smidig trapp som inte tar plats. Och utrymmes brist är ju ett faktum på en båt. Det blir tre steg upp men Tjoppe demonstrarar här bara med ett steg då han saknar fler armar att hålla med. Vi kände oss mycket nöjda när vi kapat alla bitarna till vår trapp. Vi satte punkt för vår arbetsdag och övergick till lite god mat, dryck och en god film nere i salongen. Givetvis med en sprakande brasa.

Mot målet!

Tjoppe och Helena

I ett ännu pågående vinterland ligger båten fast i isen. Vi går dagligen och känner efter om inte isen börjar ge sig, och jo kanske lite. Isen är tjock och envis. Vi står ändå uppe och ute på kaj och sågar, så vi får frisk luft i lungorna, en svag sol på näsan och som bonus en ökad åtgång av snytpapper. Helena häbdar att hod behövder ed massa snydbabber, gärna ed hel bal. Till synes är frisk luft bra, ibland lite för bra om man råkar bli nedkyld. Vad vi gjorde då var att försöka bryta nedkylningen och förkylningen vilket gick till på följande sätt:

¤ Mycket te, värmer och lenar.
¤ Till middag så serverades en hemmagjord köttsoppa, rykande varm
¤ Efteråt så tog vi plats nere i salongen, och satte en brasa och vi kurade ihop oss i soffan.

Soppan blev så där vansinnigt god som den som serverades i Lönneberga och som Emil förordade. Men soppskålen drog vi inte över huvudet dock. Buljongen i soppan var riktig, det vill säga från köttben och grönsaker så kokades den finaste buljongen och den fick reducera. Sen stora fina rotsaksbitar i och kött som var så mört att det smälte i munnen. Buljongen blir inte lika salt om man får göra den själv. Till detta serverades knäckebröd med västerbottenost. Ingen mandelklimp även om idén for igenom Helenas knopp för en sekund.

Vi avnjöt denna rätt under ett långt mmmm:ande och vi drack ett glas kall ljus lager till.

Vi hoppade disken och tog med oss snytpapper och slog oss ned framför brasan och tv:n. Helena huttrade under filten så Tjoppe la på mera ved och mera ved och ännu mera ved. Nu är båten välisolerad och inte särskilt stor om man jämför med hus. Så det blev rätt så varmt. Helena kastade av sig täcket, sen åkte en del plagg av..och när detta inte hjälpte så gick båda upp på däck och ut på kajen. När Helena fick syn på Tjoppe som stod i bara skjortan utomhus så utbrister hon:

-Det ångar om dig!!

Tjoppe var så varm att det uppstod ånga från hans kropp i kylan.

-Hur varmt är det egentligen nere i salongen? fortsatte Helena.

-Ingen aning, blev svaret.

Helena började skratta och fortsatte;

-Det har blivit en ångbåt!!!

Båda skrattade. Vi återvände ner till salongen, nu med en termometer för att uppmäta gradantalet. Värmen slog som en vägg när vi klev ner för trappen. Efter en stund fick vi svaret, 36 grader. På tv:n var det reklampaus, med ett inslag om klimakteriet. Kvinnan klagade på värmevallningar.

-Jag har klimakteriebesvär, tjoade Helena högt.

Tjoppe var inte sen.

-Jag med!

Vi enades om att vi skulle köpa Femal Balans båda två för att bli av med denna värmeattack.

Nu löste sig det hela med att vi inte la på flera vedklabbar på glöden, utan den slocknade till slut och sakta så sjönk värmen. Ångbåten hade åter blivit ett motorskepp igen och ingen rökpelare stod upp från Tjoppes hjässa när han gick upp för att släcka och låsa på båten.

Och sen kröp vi ner i vår binge för lite god sömn, Helena med 3,7 kg snytpapper i näven.

Tidigare under dagen hade vi ägnat oss åt lite båtbyggeri trots allt. Vi kan ju inte bara rapportera om våra klimakteriebesvär. I verkstan pågår tillverkning av batterilådor.

Vi ska plasta dessa, för att skydda durken från otrevligt batteriläckande. Nu visade det sig att lådorna inte gick ner genom nedgången till maskinrummet. Så vi fick skruva isär lådorna, bära ner dem i delar och skruva ihop dem på nytt i maskinrummet. Således kommer plastningen att ske någon gång närmaste dygnen – i maskinrummet!

Vår värmeväxlarlåda har kommit på plats i maskinrummet också.

Helena sågade till lite eklister som Tjoppe skruvade på plats.

Nu återstår bara dörrluckan, och teakfästet till fickpluntan där Tjoppe ska ha en skvätt whisky när han ska gå ner och ”kolla värmeväxlarn”.

Jo Tjoppe har en fin plunta märkt med hans namn ”TJOPPE” som skulle passa jättefint i värmeväxlarskåpet. Så nu vet alla vänner vad det innebär när Tjoppe frågar: -Vill du följa med och kolla in min värmeväxlare? Sådana där skenmanövringar finns det ju lite varianter på, som att följa med hem och kolla etsningarna i taket. Får man den frågan så är det inte whisky som vankas, kanske vi ska förtydliga.

Fortsättning följer på detta värmeväxlarskåp.

Annars är livet ganska gott, till och med sol!

Ångbåtsblues!

Tjoppe och Helena

Vi återvände till livet till slut efter att vi legat däckade (för att använda ett båtuttryck). Vi låg bokstavligen för ankare (ännu ett, hepp!). Och nog uppskattar man hälsa lite extra när man blir såpass påmind. Det är betydligt lättare att bygga båt när man kan stå upprätt.

Våra änder utanför båten har förstått att här finns det en man med ett fågelnamn, Tjoppe (Tjoppe-Tjäder kanske?) Han matar gärna sina tvåbenta vänner såväl morgon som kväll.

Vad som för övrigt har förekommit på skutan är följande;

Vi har listat klart taket. Nu är det bara kanalerna kvar att fixa, när vi lagt klart all elkabel.

Tjoppe stod inne i goa värmen och skruvade..

Medan Helena stod på kaj i snön och sågade listerna..men solen sken och det var vindstilla, rätt så gott.

Kring våra fönster, eller ventiler om man så vill, så har vi också satt eklister..

Resultatet lät inte vänta på sig, man får genast skörda. Fattas bara annat, eklister är inte gratis!

Och våra dörrar har fått lås.

Ett trevligt pyssel som Helena tog sig an.

Nu kan vi låsa inne oss, och ute oss. Ännu fattas dörrhandtag, en sax får agera som substitut.

Vi åt visst också.

Västerbottenpaj, den blev så god så den borde censureras för att inte skapa dräggel!

Sen var det dags att mata änderna igen!

Solrosfröna gick till slut åt, 25 kg (inte vid ett och samma tillfälle) och våra tvåbenta vänner jublar.

Sen for Tjoppe upp till verkstan för att fortsätta bygga på sin värmeväxlarlåda. Han vill ha en liten snyggare låda att gömma denna i.

I bakgrunden syns lådan och luckan i förgrunden.

Så här ska det bli ungefär, Tjoppe demar innan han målar vitt en sista gång..

Inget slarv är Tjoppes melodi.

Själva lådan var färdigmålad och torr så den togs med till båten och skruvades på plats. Det blir snyggt att gömma denna makapär i ett skåp och det finns visst extraplats över. Är det för whiskyn månne?

Annat som hänt på båten är att vi har hämtat ut en leverans av möbelhandtag.

Dessa ska sitta på sovrumsgarderoberna i stora och lilla hytten.

Sen åkte vi till affären och tog oss ett järn, plattjärn av grövre modell. (Vi betalade för dem.)

Vi avslöjar inte här och nu vad som det ska bli av dessa järn. 

Vi inhandlade också en bit virke för ett test.

Vi ville se hur mycket vi kunde böja plankan innan den sprack. Vi planerar för relingen och det gäller att ligga lite före i planeringen. Virket visade sig mycket böjbart vilket bådar gott.

Förutom detta har vi mest legat på latsidan (som vanligt). 

Vind för våg!

Tjoppe och Helena

Den vita anden, inte den man möter i dödsögonblicket. Äntligen så lyckades då Tjoppe få mata fåglarna med sina solrosfrön. Vår änder kom vankandes på isen fram till båten för en måltid. Andy, Andylina och Albino och alla de andra kom springandes, vankande gång och lite småhalt men tillsynes mycket glada. Igårkväll bidrog kustbevakningen till en livsgärning för våra pippifåglar. De kom dundrande in i Nissan med ett brak när skrovet slog upp isen tills det tog tvärstopp. Isen var för tjock, de backade nedströms och lade sig där. Men de hade bildat en bättre fågeldamm och detta precis utanför vår båt och till våra ögons fröjd. Vi vet inte om det är så vanligt med vita änder, men vacker och utmarkerande är vår Albino. Håll tillgodo med filmen, tagen en alldeles vanlig dag i vårt liv vid Nissan.

Idag förlåter vi vintern för en stund, då solen skiner och fåglarna inte ratar Tjoppes frön.

Birdie-nam-nam!

Tjoppe och Helena

Vi ligger däckade på båten, eller kanske bättre uttryckt att vi ligger för ankare. Bildligt då, för vi syftar på att vi båda tassar runt lite hålögda på båten med en god hälsa som ett minne blott. Det har dock vänt, men vi har växlat boendet mellan sängen och soffan, med någon timmes intervall. Att man så fort glömmer vad god hälsa är, nu tar vi oss tillbaka till livet och ruljangsen, om så på lite darriga ben.

Vi har arbetat stilla under sjukdomsperioden, på så sätt att vi suttit vid köksbordet i korta stunder med en kopp te och diskuterat det fortsatta bygget. Det gav en liten anfåddhet som behövdes korrigeras med en vila. Men snart var vi på banan igen och kunde fortsätta mötet. Liknar lite Greklands taktik inför kommande nödlån och hot om nationell bankrutt..mötena avbryts och skjuts upp. Man kan tro att vinterkräksjukan även drabbat grekerna.

Vi har iallafall kommit fram till flera bra beslut. Ett av dem är att det är hög tid att planera för takrivningen. Vår praktiska överbyggnad som gett oss ett blåst- och nederbördsfritt klimat på båten i tre och ett halvt år ska snart rivas. Vi har kunnat ställa saker på däck och vi har kunnat arbeta året runt. Och på taket har vi haft vår trevliga giraff, Janne Giraffer, som kom till efter den bibliske historien om Noaks Ark då våra kajflanerare tyckte att båten liknade denne. Janne har blivit lite av en maskot, dock är han värdelös som utkik har vi konstaterat. Och lite lustigt så har vår båt blivit kallad, inte minst bland företag och myndigheter, för Giraffbåten.

Vi är helt övertygade om att det har varit bland det bästa dragen vi gjort under vår byggtid att få till övertäckningen. Den har sparat oss många slantar och inte minst byggtid. Och vi vill gärna tro att någon annan båtrenoverare säkert skulle ha glädje av våra takstolar och plåt (takläkt och masoniten kostar inte så mycket så den passar man nog helst på att byta). Kanske någon sliter med presenningar som vi gjorde i början och som gärna vill få till något som håller för väder och vind. Vi har testat överbyggnaden i 38 sekundmeter samt med en meter snö på taket och den håller. Så finns det någon därute som är intresserad av vår överbyggnad så hör gärna av er, 070-4042293, så får ni mer information. Vi kommer även lägga ut den på blocket men vi börjar här, då vi vet att det finns flera båtrenoverare bland våra läsare som i sin tur känner flera båtrenoverare..

Och huruvida Giraffen ingår i priset kan diskuteras, priset kan vara, tja kanske en påse bullar eller nåt. (Förtydligande; giraffen kostar en påse bullar, takstolarna vill vi inte ha betalt i med bullar, vi saknar frys)

Janne Giraffer sommaren 2011, glassen varade länge.

Sjörövarfest på båten och bild på övertäckningen. Janne med ballonger i hornen. Och faktiskt så heter även den trevlige mannen på bilden Janne också. Bilden är från Maj 2010.

Så fort denna vinter gett vika så planerar vi dag för att riva. Och som vi längtar. Då måste det bli taklagsfest, heter det så när man river taket???

Alle man på däck!

Tjoppe och Helena

Vinterkräksjukan har slagit till på båten. Vad passar då bättre än att ladda upp ett par filmer vi haft i kameran. Vi försöker få bort lite is kring båten som numera ligger fastfrusen.

Fortsättning följer i nästa inlägg!

Skepp och Skoj!

Tjoppe och Helena

Här hjälper vi våren på lite på traven, försöker få bort isen genom att starta motorn på båten och låta propellern vispa runt. Hjälper föga, isen är tjock nu..

Skepp och hoj!

Tjoppe och Helena

Nu är sändningsuppehållet över. Vi har åter fattat datorn och kommer här med ett rykande färskt blogginlägg. I skrivande stund så knakar isen betänkligt på utsidan och luften knäpper. Det är klart och utanför båten börjar det mesta kristalliseras. Kvicksilvret visar på minus femton. Ingenting mot norra delen av landet där de har temperaturer på mer än minus trettio. För människor byggda på Tjoppe-vis är det ungefär desamma. Utomhusarbetena blir näst intill obefintliga och vi arbetar inne i värmen och på kvällarna så tänder vi en brasa och mår gott. Under veckan som gått så har vi jobbat med diverse smått och gott. En del är helt omöjligt att dokumentera med kameran. Till det faktum att vi lagt ner två dagar på att arbeta med larmet som krånglat. Och mobilerna har gått som flipperspel när vi om och om igen testar och vi får sms-larm. Pling..först på Tjoppes mobil, hans nummer ligger före. Sen…Pling på Helenas mobil. Säkert en hundra sms har vi skickat oss själva. Till slut fick Tjoppe lyfta luren och ringa företaget som tillhandahåller vårt larm. Ah, en komponent till larmet är trasigt och vi får oss en ny tillskickad. En annan sak vi ägnat veckan åt lite extra är god mat. Vi lagar nu i princip all mat från fräscha råvaror. Att läsa böcker i ämnet ger en motivation, en massa onödiga E:n i maten och förlorade vitaminer blir ju ingen glad av. Men kanske inte all mat lagas från grunden, vi stoppar inte korven själva men däremot köper vi god och bra korv. Det kostar kanske lite mer, eller så inte, vi vältrar oss inte längre i fikabröd så vår bagare i staden sörjer nog en aning. Och inte heller godis och chips, fast det har vi aldrig konsumerat i någon större mängd förut heller. Detta har kommit på köpet, med god och vällagad mat så man blir ordentligt mätt så behövs inga sockerhöjande mellanmål.

En dag blev det mat i havets tecken. Detta är världens bästa snabbmat. Vi är båda mycket glada för skaldjur och annat som finns i havet, som fiskar och båtar.

En annan dag blev det en lammkorvsgryta med touch av dijon och fäska kryddor. Mmm..

Och till helgen så höjde vi ribban lite och gick och handlade vår middag på Gudagott. Det är en gårdsbutik mitt i vår stad. Där hittar man, som de själva uttrycker, närproducerad mat från glada grisar och lustiga kor. Allt  närproducerat och tillverkat med högsta kvalitet och med omsorg om djuren. Butiken har blivit utsedd till årets butik och bästa gårdscharkuteri i Halland bland annat. Beroende på säsong så hittar man också andra delikatesser, såsom vilt och lamm som exempel. Personalen är mycket trevlig och på en fredag så trängs många kunder i den lilla butiken, då fler än vi tycker att fredagen ska markeras lite extra med deras fina varor.

Mmmm…och inte minst får ju ögat sitt också. Så vad blev det till middag då?

Lammstekskotletter med färsk vitlök och rosmarin stekta i riktigt smör och till det fräst blandsvamp och ett mycket gott vin från Bourgogne. Det behövs likom ingen förrätt eller efterrätt eller chips till detta. Och till råga på allt så var köttet mycket billigare än man hittar nötkött i den vanliga butiken, utom då köttfärs möjligtvis.

Under veckan så åt vi även färsk fisk men vi hann äta upp maten före vi hann fram med kameran.

Vi har inte bara lagat och ätit god mat, vi har även byggt och städat en del på båten. Tjoppe har fortsatt snygga till i maskinrummet. Verktygen hänger nu snyggt på en verktygstavla bakom lejdaren och likaså i hans verktygsvagn/arbetsbänk ligger det verktyg snyggt i sina lådor. Bild kommer nog på detta vad det lider..

Övrig tid har ägnats åt listande. Detta arbete tar sin lilla tid. Nu är halva överbyggnaden försedd med lister i tak och kring ventiler (fönster).

Styrbords sida börjar bli klar.

En alldeles vanlig dag på båten..

Så här ser det ut när man kliver in över vår tröskel. För mindre än ett år sedan så fanns inte överbyggnaden, den slängde vi upp i april. Den känns så given nu och det är lätt att glömma hur fort vi forcerar i bygget. Det är till stor glädje vi dokumenterar med text och bild, inte minst för vår egen del. Vi går ofta tillbaka på vår blogg och tittar vad och när vi gjorde det och det..

Och på vår hylla i entrén så står en vacker vas med blommor just nu. Lite lyx i vår stränga, kalla och mörka vinter. Helenas favoritblommor. Ibland lägger hon snäckskal i botten på vasen, för lite marinare känsla.

Och ovanför i taket har vi skruvat dit en däckslampa, så vi har lite ljust också.

Ja det kan nog verka som vi lagat och ätit mat mer än vi jobbat på båten. Men tiden är inte alltid rättvis med vad ögat ser. Hela däcksbyggnaden slängde vi upp på ett par veckor. Men att sätta upp en list tar på sitt sätt längre tid och syns mindre. Kanske är det därför så många människor aldrig får upp den sista listen i sitt hus?!

Stilla vatten!

Tjoppe och Helena