Vi satte oss ner hemma med en kopp te, papper och penna och en trisslott. Vi ville sätta på pränt på vad vi ska koncentrera oss på härnäst, och checka av så vi inte missar något väsentligt. Vad trisslotten gjorde på mötet vet vi inte riktigt, men den fungerade som någon form av fikabröd (nä vi åt den inte) och den hade inhandlats vid något tillfälle och hade nästan glömts bort.

Innan helgen nått sin ända så ska vi ha vinterbonat båten utanpå och inne. Med att vinterbona så menar vi att göra det klart för att den där kylan, spöregn och snön kan komma. Ungefär som när man ställer in utemöblerna för vintern. För vår del ser det ju lite annorlunda ut.

-Vi kollade status på fendrar och förtöjningar, jo vi har beställt nya, av bästa kvalitet.

-Därefter ligger prio på el, måla pärlspont till innertaket och röja klart i verkstan.

-Lotten var en nit. Attans!

När vi kom ner till båten var himlen så blå som den bara kan bli. Luften var hög och klar, ganska kallt men solen värmde när man fick chansen att vända upp ansiktet mot den stora gula.

Vi ville inte missa denna dag, så vi tog en fika ute och kände att det kanske kanske är den sista gången för året som man sitter på utemöblerna. Ja vi brukar gå ut hårt med först en fika hemma och sen fika på båten innan vi börjar arbeta. Man ska inte förta sig!

Medan vi satt i solen och njöt och pratade så passade Tjoppe på att basa plastskeden i tekoppen.

Helena passade på att ta några fina höstbilder..

Därefter plockade vi med oss sax, tejp, plast och skruvdragare och hoppade ner på flotten. Årets sista flott-tur. Tidigare under veckan hade Helena stått i verkstan och klippt till remsor av byggplast för att tejpa på båten mellan överbyggnaden och brädgången. Plasten ska sitta där nu tills den dagen vi kan lyfta av hela övertäckningen. Vi tejpar för här för att skydda att det dels inte ska kunna regna in på båten men främst för att skydda så det inte ligger fukt mot den övre kanten/skarven på den plastade brädgången. Vi kommer göra ny reling men kommer inte åt det nu pga överbyggnaden står på relingen. Detta blir alltså ett av våra sista moment.

Helena höll i flotten så vi inte skulle flyta till Danmark medan Tjoppe tejpade..

Nu hoppas vi att plasten sitter så länge som vi vill, men vi tror inte det blir några problem. Vi hade ju gjort samma sak året innan men över dåvarande skarven som gick mellan skrovets överkant och däck. Och den tejpen den hade suttit till nästa istid om vi valt att inte röra den.

Tjoppe ska precis ta tag i skruvdragarn som han hängt i arbetsbyxorna när det flyger ur något som plumsar i vattnet. Plopp sa det, och vi hann inte se vad Sjöberg just fick till middag. Helena frågade direkt -Har du din mobil?? Tjoppe kände efter, nej den låg inte i fickan. Sjöberg fick sig en utskällning som hette duga, Tjoppe stampade med båda fötterna i flotten och svor högt över hela Nissan.

Vi kunde när vi gjort klart utsidan, hoppa upp på kajen och arbeta från land på styrbordssidan. Men när han behövde saxen kunde han inte hitta den. Typiskt, att allt ska försvinna. Vi hämtade en ny sax, som Helena av en händelse hade i sin ryggsäck (hon hade ju haft den i verkstan och klippt till med).

Nu är ju en båt lite rund till sin form, och när Tjoppe kom bort till aktern så räckte inte armarna till om man samtidigt stod på kajen. Så han ställde sig på förtöjningen och vajern och sträckte sig så han kom åt. En kompis hade kommit förbi och vi stod och snackade samtidigt. En kvinna kom gåendes på kajen på en kvällspromenad och skulle just passera oss och DÅ!! Ja då gav vajern vika, den hade helt enkelt inte varit helt sträckt så nu for Tjoppe ner mot Nissans blöta med ett högt Tjoho, eller kanske ett Ahhh. Det lät inte så välplanerat, uttrycket, för han försökte hitta något att ta tag i samtidigt som han gav ett verbalt uttryck för den snabba luftfärd som uppstod. På något sätt så hängde han där, Tjoppe, i arm och benkrok med rumpan bara någon decimeter ovanför vattnet. Kompisen och promenad-kvinnan sprang fram för att se vart Tjoppe hade tagit vägen och Helena kastade sig, utan att ta stegen, ner på flotten. Hon lyckades dra den tillräckligt nära Tjoppe så hon kunde få honom på säker mark. Sen skrattade vi alla, även promenad-kvinnan fast vi inte kände henne. Så dråpligt nära, men det gick ju bra och Tjoppe visade ha lite ap-takter i sig. Nästa problem som uppstod var att där stod vi, Tjoppe och Helena utan stege på flotten, och kunde inte komma upp. Tack och lov för att kompisen hade tittat förbi, för han fick rädda oss båda och sträcka ner stegen till oss.

Ja här blev han hängandes, Orangutang-Tjoppe. Sjöberg var riktigt hungrig denna dag som det verkade.

Och skitig blir man när man fått för sig att detta är det roligaste man kan ägna sin lediga tid åt. Så långt ifrån Östermalmsflicka man kan komma (fast Helena gick gymnasiet på Östermalm, vilken tur att hon inte fick några bestående men). Riktiga brudar luktar diesel, eller?!

När Tjoppe senare hoppade in på båten, så ser han,  sin MOBIL! Då hade inte mobilen farit ner i Nissan. Men vad var det då som försvann?? Vi kom på det, det var ju saxen! En annorlunda och kul dag, som visade sig gå hyggligt bra trots några missöden.

På styva linan! (eller inte)

Tjoppe och Helena