Ombord på en segelbåt med julen i antågande mår jag mitt bästa jag. Här lever vi enkelt. Och rikare – än vad pengar många gånger kan erbjuda, i vart fall när det kommer till känslan av tillfredsställelse. Häromdagen lagade jag soppa på den butternut som länge hängt i nätet ovanför köksbänken. Jag smaksatte den med ingefära, apelsin och vitlök. Och kärnorna har blivit till snacks, rostade med lite salt och chili…
Läs mer »
Jag befinner mig i Ria Formosa, i deltasystemet som utmärker landskapet där Konstruktörens segelbåt Nómada ligger för ankare innanför ön Culatra. Att ta sig hit direkt efter jag landat på flygplatsen hade blivit något av en utmaning, inte bara för att klockan var mycket och jag var trött – utan för att sista biten kräver en spännande färd med jollen. Man måste nämligen ta sig över en stor sandbank vilket görs via den vagt markerade farleden. I mörkret blir det en extra utmaning eftersom de torftiga grenarna som sticker upp ur vattnet är svåra att se. Kör man fel går man på grund. Om det inte råder lågvatten vill säga, då är farleden inte farbar över huvud taget. Därför valde vi att boka ett rum inne i Faro första natten, jag och Konstruktören som mött upp mig på flygplatsen…
Läs mer »
Det är inte med någon större förväntan jag ser fram emot julen. Dels för att det är många år sedan jag firade jul på traditionellt vis; ombord på Wilma kunde det möjligtvis bli lite inlagd sill och ”janssons frestelse”. Men i övrigt inget mer. Men mest grundar sig olustkänslan i att detta blir den första julen utan Tjoppe. Hur jag än väljer att fira, blir jag påmind om förlusten. Och det jag allra mest fasar inför, är ensamheten. Den är direkt farlig. För mig. Och med en högtid som sträcker sig över mer än en dag så vet jag att det blir ett visst mått av ensamhet. Om jag stannar hemma. Därför har jag valt att resa bort över jul och nyår…
Läs mer »
Det hade blivit dags att ge sig ut på en resa. Något av en repris från i somras skulle man kunna säga, med den stora skillnaden att jag denna gång inte hade ett förråd i Lysekil att tömma. Då, i somras, var jag ledsen och bedrövad av sorg, på gränsen till handlingsförlamad. Och det var då som mina besvär med gallstenarna tog fart. Så här i slutet på året har jag äntligen börjat lägga det tunga bakom mig. Därför var det med betydligt lättare steg jag lämnade mitt hem för att göra denna tripp…
Läs mer »
Det är åtta år sedan jag senast var hemma i Sverige en december månad. Därför hade jag nästan glömt hur det låter när man tar sig fram på snöiga gator; knarret som uppstår varje gång skosulan trycks mot det frusna underlaget. I ett vintrigt Halmstad har jag låtit cykeln stå. Istället drar jag en shoppingvagn med hjul efter mig. I den ligger ingredienserna till den skånska kålsoppan som jag och sonen bestämt oss för att laga. Om vi nu skulle lyckas, vill säga. För även om vi kände till ingredienserna så var vi osäkra på hur Tjoppe brukade tillreda den. Vi befarade att han tagit kunskapen med sig i graven…
Läs mer »
Trots att jag inte är helt läkt, far jag fram på cykeln över isiga gator. Sporadiskt dyker de upp, isfläckarna, på de ställen där mildvädrets vattenpölar tidigare legat. Kylan biter mig i kinderna och jag sicksackar mig fram. Klokast hade kanske varit att låta cykeln stå, att ramla omkull vore högst olyckligt som nyopererad. Men avståndet känns lite för långt för att gå; än stretar det och drar i sårtejp och förband…
Läs mer »
I vart fall hoppas jag att inget mer krånglar. För det var ju inte sjukdomar och död bloggen primärt skulle handla om. Utan om livet…
Läs mer »
Det är sjuksköterskan som arbetar som samordnare som ringer och hennes varma stämma frågar om jag är frisk. ”Jovisst” svarade jag, trygg i vetskapen om att jag hållit mig isolerad senaste tiden. Jag hade nästan gett upp hoppet om en operation före helgen, eftersom vi kommit en bra bit in på veckan. Men då samtalet kom sent på eftermiddagen, fick det mig ändå att börja hoppas…
Läs mer »
Det tog lite tid att hitta musen. Den som min barndomskompis Fia oanat placerat i mitt badrum i samband med ett besök. Fia hade kört bil från Borås och innan vi gick ut på stan, hade hon frågat om hon fick låna badrummet. Såklart; för även om jag fram till operation försöker hålla distans till andra för att inte smittas av något virus, så har nöden ingen lag. Ett tryggt säkerhetsavstånd gick säkert att hålla även inomhus, tänkte jag. Snart försvann vi båda ut genom dörren för att prata ikapp all den tid som förflutit sedan vi senast sågs. Fia har jag känt i 50 år. Hon gick i samma klass som mig och Tjoppe. Och det var faktiskt genom Fias familj som min dörr till seglingen öppnades; om somrarna följde jag med dem i deras MAXI 77:a. Ut mot havsbandet för att till kvällen lägga till vid någon liten kobbe…
Läs mer »
Jag äger inte så många saker, men så har det inte alltid varit. Men i samband med att vi seglade iväg bantade vi ner antalet prylar till ett minimum. Sista åren rymdes allt vi ägde (som inte fanns ombord på Wilma) i ett litet förråd i Lysekil. Och det är ur detta förråd jag främst plockat saker för att bygga upp ett nytt hem. Mitt lilla hem i Halmstad…
Läs mer »
projektsunshine.se 